fredag, juli 25, 2008

Positiv nedskräpning i Stockholms tunnelbana

Ibland blir jag glad över nedskräpning. Väldigt glad faktiskt, om nedskräpningen visar människans behov av att visa förrakt för ondska. Eftersom jag jobbar på Kungsholmen så blir det oftast naturligt för mig, liksom många andra Stockholmare, att hitta alternativa vägar till bussar och tåg. Efter en lång dag på jobbet så kanske man inte vill trängas allt för mycket, inte jag i alla fall. Så jag brukar promenera över Karlsbergskanalen, förbi Karlbergs slott som ligger där och på så sätt har jag undvikit massorna av människor.

Igår råkade jag välja den andra vägen, rakt in i smeten, för att kunna komma lite snabbare fram till en middag med min kille. När man kommer upp från tunnelbanan så finns det en passage som leder bort till pendeltågen och andra utgångar upp mot friheten. Det står alltid människor där och erbjuder olika saker. Oftast är det Situation Stockholm som säljs eller någon musikant som spelar covers på musiken från Gudfadern eller Titanic. Men den här gången hade veteranerna fått sällskap av ett antal killar i mellan tjugo och trettio år. En del rakade, lite strikt klädda i kakifärgade kläder, självsäkra och säkert en aning kaxiga. Men ödmjuka för att få folk att ta emot deras pamflett.

Man lär sig känna igen människor, stilen och attityden, och jag sneglade på pappret som de delade ut. ”Vad är nationsocialism”, ”Kampen pågår nu” och så vidare. Nazister helt enkelt, lite enkelt maskerade som folkliga Sverige-älskare, patrioter och ”fina killar” som inte alls ser våldsbenägna eller hatiska ut. Jag tog givetvis inte emot pappret. Ville inte att folk skulle tro att jag faktiskt sympatiserade med dessa människor. Men jag blev glad över nedskräpningen. En kille som gick framför mig tog emot ett papper, läste det, knycklade ihop det våldsamt och kastade det på golvet. Överallt låg nedtrampade papper. Ihopknycklade papper. Sönderrivna. Människor hade visat vad de tyckte om skräpet som delades ut. Skräp ska behandlas som skräp, och därför blev det ovanligt mycket papper på golvet den där eftermiddagen.

I Märsta, där jag bor, finns det en affisch från samma organisation. Den yrar om ”kamp” och visar en stor tecknad knytnäve som krossar några människor grovt förstorade näsor och svart hår. Den där eviga kampen. Det påminner mig om paranoida människors prat om ”de”. De där mystiska människorna som står för allt ont, som förföljer och som konspirerar mot allt och alla. I detta fall så är det invandrarna, judarna, homosexuella. Allt som bryter mot ”svenska traditioner” och värderingar.

Ibland drar jag ner affischerna jag hittar i Märsta. Jag önskar att jag hade varit modig nog att ta en papper från den leende mannen, riva sönder det framför ögonen på honom och sprida ut det som ett förnedrande regn över honom. Men nästa gång ska jag ta mod till mig.

Jag lovar att bidra den den formen av nedskräpning.