måndag, juli 21, 2008

Primalskriksterapi i trappan eller bara en vanlig galen knarkare?

Det var en okey dag idag faktiskt. Jag gled omkring i mina nya skjorta och till och med chefen tyckte jag såg ovanligt stilig ut den här dagen, och då hade jag inte ens hunnit skryta om min skjorta. Det blev alltså två skjortor och en pullover i Fredags, för över 1000 spänn. Men jag behövde verkligen nya kläder. Mer blir det den 25:e då det blir löning. Fan, det är som de säger: flyttar man till Stockholm så blir man en klädbög.

Vi kom i alla fram till att följande konversation, som vi alla upplevt, var den värsta partypooper-dialogen:

Partygäst: Så, vad jobbar du med då?
Jag: Arkivering.
Partygäst: Eh...


Och så var det inte mer med det. Sedan dör hela konversationen. Man kan, om man har tur rädda upp den med tillägget:

Jag: Vi har miltals med underjordiska bergsgångar där vi förvarar sekretessbelagda dokument.
Partygäst: Fan vad coolt!


Men det är sällan det lyckas.

Dagen avslutades med att en ättling till Cthulu äntrade vår trappuppgång. Jag hörde först ett svagt vrål. Sedan ett högre vrål. Och sedan fortsatte det ogudaktiga vrålet till den grad att vi knappt vågade gå ut. Någon var utanför Jetpak på våningen ovanför. VRÅÅÅÅÅÅÅL!

Jag och Ekonomi-Alex smög ut från, tog några steg mot trappan som ledde upp till odjuret, bara några meter ifrån oss, och hörde ännu ett sjukt högt vrål. Sedan tittade vi på varandra och gick in igen. Några Jetpak-anställda (för att förtydliga, jag jobbar INTE på Jetpak) tittade upp från våningen under och jag samtalade lite med dem. Det blev att jag ringde polisen.

Snuten kom bara några minuter efteråt, och jag mötte upp dem på våningen ovanför där nu Jetpakkarna stod som i en nervös klunga. Cthulu hade begett sig därifrån och hade tagit hissen ner till ner till första våningen. Men polisen hade inte sett något, trots att den ena tog hissen upp och den andre (de var tre kan tilläggas) gick upp för trapporna. Sedan hörde vi ett vrål igen, långt ner i trappan och poliserna tog på sig handskarna och vandrade ner.

Sedan åkte hissen upp, och vi hörde poliser ta sig upp. Men ingen Cthulu hittades. De sprang ner igen och så fortsatte det.

En kvart senare rapporterade vår brevbärare att han hade sett polisen föra in en skum typ i deras bil och hela kontoret kunde andas ut.

Själv gick jag och köpte The Oily Maniac för 50 kr. Damn you, Jocke!