torsdag, juli 10, 2008

Recension: 8MM (1999)


Joel Schumacher må vara en absurt ojämn regissör, men jag hävdar bestämt att han har gjort en av nittiotalets mest underskattade thrillers, 8MM. Den lanserades som en thriller i Sevens anda, men var betydligt bisarrare och mörkare - i alla fall på ett sätt som inte föll varken publik eller recensenter i smaken.

Den grisrike Mr Christian har dött av hög ålder och lämnat kvar sin uråldriga fru, sin slemme advokat och sin trogne butler. I hans privata kassaskåp så hittar man en rulle film som visar hur en ung tjej blir brutalt knivmördad av en lädermask-snubbe. Någon filmar givetvis det hela och i bakgrunden står det någon och tittar på.

Mrs Christian erbjuder Tom Welles (Nicolas Cage) en större summa pengar för att bevisa att filmen är falsk samt ta reda på vad som hände flickan. Dessvärre visar det sig vara en äkta snuff film och Welles blir snabbt indragen i riktigt snuskiga affärer där han bland träffar på ärkepervot Dino Velvet (Peter Stormare) och den allmänne snuskgubben Poole (James Gandolfino). Till sin hjälp, på grund av sina kontakter med den pornografiska undergroundscenen, får han också den ynge, smarte men misslyckade Max California (Joaquin Phoenix).

Welles blir mer och mer indragen i det hela och till slut kan kan inte tänka på något annat...

8MM är definitivt väldigt annorlunda än Seven. Det är först och främst ingen seriemördarfilm, utan en djupdykning i ett smutsigt träsk av S&M, porr, mord och mer porr. Givetvis finns det ett litet mysterium, men det känns ganska ointressant när man själv börjar engagera sig i denna inferno-tripp. Schumacher har skapat ett USA, ett LA, ett New York, som enbart kan finnas på film. Här är New York fortfarande USA's skräphög och LA är bara fullt av pervon och horor. Det är modern noir när den är som smutsigast.

Nicolas Cage är en skådis som blandar högt och lågt, ibland i samma film. Här är han ganska jämn och klara sig fint som helylle-amerikanen Welles som får en inblick i något som hans gulliga lilla familj aldrig borde få se. Mot sig har en serietidningsaktig Peter Stormare med sidenmorgonrock och guldkedjor, en otrevlig och övertygande Gandolfini och en skön Phoenix. Överlag är det väldigt bra skådespelare.

Den blev hyfsat ansatt av MPAA när den kom, men den är ändå ganska grafisk. Dock är det långt ifrån den grand guignol som bjuds på i till exempel Hostel 1 och 2. Långt ifrån. Det kan till och med vara ganska tamt i jämförelse. Men historien i sig är så engagerande och karaktärerna (i stort sett alla) är såna otrevliga egosvin att det reflekterar sig på de våldsamma scenerna.

Jag behöver väl knappast tillägga att den har ett enormt bra soundtrack med allt från Aphex Twins till arabisk populärmusik.

En film som förtjänar en omvärdering. Utan tvekan.