tisdag, juli 08, 2008

Recension: Anthropophagus (1980)


Antropophagus är nog en av de sista riktigt kända italienska genrefilmerna jag nu har sett. Den har liksom legat och pyrt där i bakgrunden, både med goda och dåliga recensioner från eurocult-fansen. Troligen har jag hållt mig ifrån den eftersom det inte verkat finnas några bra utgåvor. Shriek Show gav i alla fall ut den i en fantastisk utgåva, och det är precis den jag nu har sett. Efter på tok för lång tid.

Det börjar, inte speciellt orginellt, med ett par tyska ungdomar som blir mördade på en strand. Tjejen blir nerdragen under vattnet och killen får en köttyxa i huvudet. Klassisk slasher-öppning. Sedan klipps det till vårt glada gäng av offer, bland annat den underskattade Tisa Farrow (som ser ut som en lätt uppsvullen Mia Farrow, hennes syster, och spelar som en zombie. Men jag gillar henne).

De beger sig ut i ö-världen och anländer till slut till den läskiga ön. Carol, spelad utmärkt av Zora Kerkova, har sett i sina tarotkort att det hela kommer att sluta riktigt illa och slänger korten i havet och förbereder sig på vilket öde nu hon kommer att få.

Ön är helt övergiven. Det enda de ser är en ensam kvinna som hela tiden lyckas undkomma dem. Men förutom henne så rumlar det omkring en groteskt figur också, lång och brutal, och som hungrar efter människokött!!!

Antropophagus är verkligen ingen orginell film. Den börjar ganska taffligt och oinspirerade och här fruktade jag faktiskt att den skulle vara lika dålig som vissa hade sagt. Men så fort den övriga karaktärerna dykt upp, karaktärer som faktiskt inte alls är så illa som jag föreställt mig, och de anländer till ön så blir det en stämningsfull, blodig och snygg rulle. Att Joe D'Amato kan regissera vet vi alla som har sett lite av karln, i alla fall när han haft inspiration, och även om det börjar trist så blir det faktiskt bättre och bättre för varje sekund som filmen går. Det känns nästan som om den är inspelad kronologiskt.

Nu är det inte bara klippor och skogar som offren springer omkring i, vilket jag fruktade, utan det är omväxlande och snygga miljöer. Ruiner, katakomber, stora mörka hus och tomma småstäder. Fotot är stundtals fantastiskt bra, ibland lite tristare, men allt det goda väger över. Det hela akompanjeras av till en början väldigt fånig musik, men musiken blir mörkare och mer atmosfärisk desto längre tiden går. Fortfarande väldigt enkel, men det passar filmen perfekt.

Jag hade också hört att den inte var speciellt blodig och att allt bara var hype. Kanske stämmer delvis, då det finns mycket värre saker skildrade på film både före och efter den här, men effekterna är förhållandevis ganska bra och det bjuds på en hel del spektakulära och snygga mordscener. Man har lagt energi på kulisser och har en hel del coola idéer.

Antropophagus var betydligt, betydligt bättre än vad jag någonsin kunde tro. Kul som fan.