onsdag, juli 23, 2008

Recension: Bad Moon (1996)


Jag vet inte riktigt varför jag försökt undvika Bad Moon under alla dessa år. Kanske är det undermedvetet, att jag läst någon sågning en gång i tiden, eller så är det ryktet om att den ska vara platt, TV-mässig och inte har ett uns gore i sig. Tack och lov så var det inte mycket som stämde, även om TV-känslan kunde infinna sig då och då.

Michael Paré spelar Ted, en snubbe som uppenbarligen är ute i djungeln ibland och forskare. I vad vet jag inte riktigt, men det verkar gå bra. Tills den dagen en djungelvarulv attackerar honom och hans flickvän. Tjejen dör, och Ted blir svårt biten.

Väl hemma i USA igen så blir han mer eller mindre hemtvingad till sin advokat-syster Janet (Mariel Hemmingway) och hennes snorunge till son, Brett (Mason Gamble). Men det visar sig att många har dött i skogarna runt trakten där han levde förut och det blir inte bättre av att det faktiskt visar sig att Ted har blivit en stor, brutal varulv med smak för människokött.

Den ende som anar att något inte står rätt till är Thor, familjens schäfer...

Faktum är att när jag skriver ner handlingen så verkar filmen inte så het. Den verkar ganska alldaglig, vilket den iofs är då den inte har några spektakulära miljöer utöver den vanliga eller gigantiska actionsekvenser. Men det är däremot en riktigt kompetent liten varulvsfilm med gott om gore och blod, hyfsat skådespel (speciellt från hunden - faktiskt, som är lysande) och snyggt foto. Varulvsattackerna är blodiga och välgjorda och det hela blir desto bättre av en av de finaste varulvskostymer jag sett. Detta är en riktigt farlig bjässe.

Paré gör en märklig insats. Ibland så är han faktiskt helt usel. Men nåt klipp senare så är han utmärkt. Jag undrar om karln smygsöp under den här tiden, för så vilda kast mellan usel och utmärkt har jag inte sett sedan Keanu Reeves stordagar. Hunden Thor (spelad av Primo) är däremot ruggigt bra och jag fattar inte, precis som med katten i nyinspelningen av Willard, hur man fått han agera så bra. Det är verkligen som om hunden är medveten om sin karaktär.

Två saker som jag tyckte var rent ut sagt humoristiska, och då brukar jag inte ens bry mig om sånt, är först när pojken hoppar av cykeln och kommer hem för att bevittna slutfighten mellan varulv och hund. Man ser väldigt tydligt att personen som springer mot huset är en småväxt, småtjock vuxen människa. Det andra är när Paré döljer snoppen med handen i slutet. Som om han vore blyg för den ende som kan se honom just då, nämligen hunden.

Men detta är en utmärkt varulvsfilm som definitivt nästan hamnar på samma nivå som Silver Bullet.