måndag, juli 14, 2008

Recension: Diary Of The Dead (2007)


Det är något speciellt att se en ny Romero-film. Dawn of the dead var en upplevelse som för mig förändrade filmvärlden. Jag hade aldrig sett något liknande när det gäller blodindränkt, färgsprakande zombie-äventyr. Den imponerande betydligt mer än nyskapande Night of the living dead faktiskt. När jag såg Day of the dead så var det en chock. Mörk, deprimerande och oerhört våldsam och realistisk. Det var som att stiga in i något som kändes förbjudet, smutsigt. Som om man upptäckte någons otrevliga hemlighet. Land of the dead, som jag älskar, kändes mer som Dawn. Blodig, stor i visionen och även den gjord på en relativt begränsad budget. Nu har då Diary of the dead landat i min dvd-spelare och jag ska inte förneka att jag är förvirrad, men mycket imponerad.

Ett gäng filmstudenter spelar in amatörfilmen The Death Of Death i skogarna utanför Pittsburgh. Det är en mumiefilm, och inspelningen går inte så där väldigt bra. Plötsligt når nyheten dem att döda människor kommer tillbaka till livet och attackerar folk. Äter folk. Man är skeptiskt till nyheterna, men avbryter inspelningen och försöker ta sig hem.

Givetvis så blir det inte så enkelt. Världen blir snabbare och snabbare infekterad av de levande döda och det blir en lång väg till det man hoppas kan vara tryggheten, familjehemmet till en av skådespelarna. Med sig i bilen har man också den cyniske alkoholiserade läraren Andrew Maxwell, som tack och lov både är duktig på pilbåge och svärd. Under färden så träffar de på olika grupperingar i samhället, bland annat en dövstum amish-bonde, en grupp svarta ungdomar som tagit över ett lagerhus, nationalgardet med flera.

Samtidigt så filmar Jason, den drivande karaktärerna, allt det de upplever och drar även in sina vänner i filmandet. För när det väl händer något så är det väl lika bra att filma det? Det går alltid att ladda upp på myspace...

Romero går en mycket intressant balansgång här, något som jag tror många inte riktigt kan ta till sig. Samtidigt som han gör en Romero-zombie-film så regisserar han faktiskt någon annans film. Filmen vi ser är egentligen inte Diary of the dead, utan The death of death av Jason Creed. Den är klippt av hans vän Debra, som också stundtals agerar voice over i den färdiga versionen som hon klippt ihop mot slutet. Så hur klarar Romero att göra en studentfilm proffsig utan att bli för proffsig?

Fenomenalt.

Vissa saker har Romero uppenbarligen skitit i, med all rätt. Foto är överlag väldigt snygg, likaså ljussättningen. Det är inte tokskakigt och helt genomstressande som Blair Witch, utan mer filmiskt som Cannibal Holocaust - för att göra lite jämförelser. Kvalitén på fotot är väldigt bra och stundtals känns det som film, fast det är skjutet på HD. Att göra en film i dokumentärstil innebär också att han inte kan fånga gore och våld på samma sätt, men givetvis är den blodig (men långt ifrån hans tidigare filmer i genren) och bjuder på några fenomenala och hejdlösa splatterscener.

Filmen har fått kritik för skådespeleriet, men jag tycker det är lite orättvist. Det är ojämnt skådespeleri, men inte mycket mer ojämnt än i Dawn och Day. Romero har en viss stil i dialogen och den kan vara lika stiliserade, med övertydliga citat och inte det minsta subtil politik som också finns i Dawn och Day. Detta måste väl också var första gången Romero gör en film med i stort sett enbart ungdomar i rollerna, och för att vara en snubbe som är närmare sjuttio bast så klarar han det jobbet fint. Något som jag dock håller med min kollega Jocke om är att det tar en stund innan man vänjer sig vid filmstilen och karaktärerna, men desto längre filmen går, desto tajtare och bättre blir det. Det är intressant tycker jag, och frågan är om det är medvetet eller inte? Det är trots allt Debra som har klippt filmen, om man ska gå efter konceptet, och även hon kan ha blivit säkrare och mer vågad desto längre klippningen pågått.

Jag gillar också de referenserna till hans tidigare zombiefilm, som fint knyter ihop allt till en blodig cirkel. Något som jag också verkligen gillade var de svartvita övervakningskamerasekvenserna mot slutet i kombination med en zombie, som kändes som en homage till alla gamla svartvita skräckisar som troligen inspirerade Romero en gång i tiden. Som vanligt har också Romero en massa bra idéer som vräker ut, och även om budgeten och inspelningstiden inte var speciellt hög eller lång så gjorde han och teamet ett bra jobb.

Det är en film som vissa hatar. Det är en film som vissa älskar. Jag tillhör de senare, utan att var något konservativt skräckfan. Jag gillar utveckling och Romero gjorde helt rätt med denna lågbudgetfilm, totalt fria händer och ännu mer zombies. Än har gubben många filmer inom sig.

Jag ser fram emot vad framtiden har att ge.