lördag, juli 19, 2008

Recension: Doc Savage - The Man Of Bronze (1975)



1933 så publicerades den första historien om Doc Savage, en överintelligent, charmerande, superstark, snygg, och asball hjälte som var som en kombination mellan senare tids James Bond, Indiana Jones. Det var historier som påminde om Edgar Rice Burroughs äventyr, fast med en ordentlig dos kiosklitteratur. Det blev senare serietidningar och radioäventyr, men lustig nog så rullades det bara ut en enda långfilm: Doc Savage: The Man Of Bronze från 1975. Den blev en hejdundrande flopp, men är inte utan underhållningsvärde.

Vi möter Doc Savage första gången i ett vinterlandskap. Han kommer med sin bronsfärgade skoter, med Doc Savage-emblemet på, knatar in i en lyx-igloo och mediterar sedan halvnaken i snön och uppfinner nya fantastiska uppfinningar.

Men han känner på sig att någon är fel och möter upp med sina knasiga kollegor i högkvarteret. Det är ett udda gäng, inte helt olikt Jönssonligan, som han samarbetar med. Bland annat kemisten Monk som har sin tama gris, en störig advokat med hjärtat på det rätta stället och några andra udda individer. Alla givetvis översmarta.

Det visar sig att Docs far har avlidit i sin nuvarande hemstad, en liten by i Sydamerika. Men någon vill uppenbarligen att dödsfallet ska utredas och Doc är nära att bli lönnmördad av en indian som sedan, efter en jakt, faller ner och krossas från skyskrapan.

Nere i Sydamerika så visar det sig att den skumme Kapten Seas håller på och myglar och uppenbarligen har något med dödsfallet att göra. Doc Savage måste ta itu med det hela och leta reda på den mytomspunna försvunna indianstam som verkar ha något med saken att göra!

Detta är mega-corny. Minst sagt, men också väldig medvetet. Tänk er Batman, TV-serien från sextiotalet, så ger det en ganska god inblick i humorn, uppfinningarna och karaktärerna. Det blir aldrig lika träffsäkert som Batman dock, men under nittio minuter så blir man i alla fall inte uttråkad. Det dyker upp en del välgjorda actionscener, bland annat en snygg flygplansattack mot ett annat flygplan och ett stort slagsmål på en båt.

Ron Ely spelar Doc Savage och är faktiskt utmärkt. Han är lite stel och konstlad, men det känns också som om Savage ska vara så. Han är inte världens smidigaste kille, lite stel och har valt bort kärleken för äventyren. Utseendet påminner om valfri nazist från vilken äventyrsfilm som helst och dessa muskelhunkar, ofta tyskar, som dyker upp i Bond-filmerna som henchmens vart tioende år ungefär. De andra skådisarna gör bra ifrån sig och bygger på serietidningscharmen. Michael Berryman, allas vår favorit, gör också sin första roll någonsin som stadens läkare.

En skön bagatell som jag vill se mer av. Är det inte dags att väcka upp Doc Savage nu när ändå Indiana Jones har gått så förbaskat bra?