tisdag, juli 29, 2008

Recension: Godzilla (1954)


Herregud, det finns nog inget annat gummimonster som kan få mig att bli så känsloladdad som Godzilla. Troligen beror det främst på att det är en av de få monster som faktiskt har en helt egen utstrålning, backstory och personlighet. Det är nog väldigt få som kan få en gummidinosaurie att kännas levande, men Ishiro Honda och hans gäng var verkligen rätt män och kvinnor bakom rodret.

Filmen börjar stämningsfullt med en fiskebåt som råkar på det vi senare får veta är Godzilla. Ett starkt ljus och något som ser ut som en kraftig vind träffar dem och får båten att brinna upp och sjunka. Det händer vid flera tillfällen och myndigheterna får till slut reda på att det håller till ett stort monster vid ön Odo. Man beger sig dit och det visar sig att flera bybor dött på grund av monstrets härjningar. Enligt den lokala legenden så heter monstret Gojira, dvs Godzilla.

Den erkände forskaren Kyohei Yamane-hakase (Takashi Shimura) beger sig dit tillsammans med sin dotter Emiko (Momoko Kôchi) och en flottis vid namn Hideto Ogata (Akira Takarada). Emiko och Hideto är i hemlighet förälskade, trots att hon är mer eller mindre bortlovad till den kufiske vetenskapsmannen Daisuke Serizawa (Akihiko Hirata). Kyohei är inte alls förtjust i det faktum att militären vill döda Godzilla, då han anser att det är ett djur som ska bevaras levande. Hideto anser att Godzilla ska dödas, och detta orsakar en liten splittring.

Samtidigt så beger sig vårt monster, uppenbarligen skapat av atombomben som amerikanarna fällde ett tiotal år innan, mot Tokyo och man måste helt enkelt komma på ett bra sätt att stoppa djuret. en Serizawa har en lösning, men det är något han helst inte vill dela med sig av. För även om det kanske är banbrytande, så finns det en risk att hans uppfinning kommer att kunna användas till mycket skada...

Ojoj. Godzilla är så mycket mer än bara en vanlig monsterfilm. Dess atombombsreferenser och symbolik är ingen efterkonstruktion, utan finns där rakt upp och ner i filmen. Honda såg Godzilla som atombomben personifierad och använda sig av sina egna upplevelser när han själv bevittnade förödelsen i Hiroshima. Godzillas "andedräkt" som utplånar civila och soldater i ett ljussken, ödeläggelsen av Tokyo i ruiner... allt andas så genomtänkt som det kan bli.

På ett sätt så innehåller Godzilla egentligen allt som en typisk G-film ska innehålla: musiken, ljudeffekterna, den plågade forskaren, kärlekshistorian, massiva actionscener, människor i panik, tanks som skjuter på Godzilla i stadsmiljö osv osv. Det enda som saknas är utomjordningar och andra monster. Denna första film är dock mer seriös och har ett renodlad politiskt och mänskligt budskap om faran med atomvapen. Det blir egentligen inga sparkar åt USA, utan det hela hålls på en betydligt subtilare nivå än så. Fotot är mörkt och stämningsfullt och tempot är ganska långsamt. Mycket arbete har lagts på den intressanta relationen mellan de fyra huvudrollskaraktärerna och det hela utmynnar i en dramatisk och sorglig final som kanske kan fungera som en antiklimax om man är van vid andra Godzilla-filmer, men som känns helt rätt.

Men givetvis så är höjdpunkten den fantastiska Tokyo-scenen. I nästan femton minuter så totaltförstör Godzilla staden med fantastiska miniatyrer, pyroteknik och ett monster som faktiskt känns hotfullt. I den här filmen skonar han ingen och det är svårt att se mamman som håller om sina barn och väntar på att Godzilla ska döda dem medan hon förklarar att de snart ska vara hos pappa igen. Hjärtskärande.

Slutet är känslomässigt som fan, och det är andra gången vi får se Godzilla dö (sker även i Godzilla vs Destroyah) och även andra gången jag får tårar i ögonen och känner mig tung i hjärtat efter att fått se nåt så hemskt.

Vad jag kan säga, den enda "seriösa" Godzilla-filmen. Vilket jag älskar. Men å andra sidan så älskar jag nästan mer att se G slåss mot utomjordiska monster, jätteapor, tail-slajda och spruta eld så att skyskraporna exploderar i filmerna efteråt.

Det finns få saker som slår det.