söndag, juli 13, 2008

Recension: Hell's Gate (1989)


Umberto Lenzi har, sedan jag såg Nightmare City för länge sedan, alltid tillhört mina favoriter. Inte för att gubben alltid skapade perfekta mästerverk, utanför att han var en sådan entusiastisk berättare. Det är sällan tråkigt i en Lenzi-film, och seriös så är det oftast väldigt välberättat - även om budgeten och ibland ambitionerna varit låga. Under åttiotalet gjorde han också en hel bunt lågbudgetskräckisar, ofta med ungefär samma story och effekter. Hell's Gate är kanske en av dem som det snackats minst om genom åren. Till och med Ghosthouse och Black Demons har fått mer beröm/skäll. Så därför tänkte jag ta ett återbesök till de hemsökta grottorna och katakomberna någonstans i Italien...

Barbara Cupisti är en av de forskare som hjälper till med ett märkligt experiment. De övervakar och kontrollerar hur länge deras kollega kan befinna sig under jord, djupt nere i en grotta, utan att ha tillgång till kommunikation eller klocka. Det är precis den dagen som man ska plocka upp honom då något går snett. Han börjar skrika där nere att någon kommer för att ta honom, vill döda honom och sedan så försvinner han in i grottsystemet.

Tillsammans med två yngre förmågor som undersöker den närliggande kyrkoruinen (som byggdes 1291, vilket sägs flera gånger under filmens speltid) så beger sig forskningsteamet ner för att rädda sin kollega. Men han är försvunnen! Man hittar spår av blod, men inget annat.

Så det blir inte bättre än att man får börja leta igenom den stora grottan och det visar sig att den leder vidare till underjordiska katakomber som tillhör kyrkoruinen. Där får man förklarat för sig att sju stycken heliga män avrättades där på grund av att de sysselsatte sig med ockultism och sjuhundra år efter så kommer de att återuppstå för att få bot genom att döda... sju kättare!

Gissa om det har gått sjuhundra år? Och gissa om det finns sju kättare som drullar omkring nere i grottsystemet? Ni gissade rätt...

I praktiken är det egentligen samma story som Black Demons, fast med sju onda munkar istället för sju avrättade slavar. Ja, om det var sju slavar vet jag inte. Men det såg bra ut i textform. På grund av den sköna omgivningen så tycker jag nog att Hell's Gate är den bättre av filmen, även om den dåliga dvd-utgåvan drar ner det visuella intrycket. För det mesta så ser det ut som om man har hittat ett riktigt grottsystem och går ibland över till mys-plastiga katakomber med spindelväv och och döskallar i varje hörn.

Lenzi håller upp regin så gått som det går och bjuder på en ganska händelserik historia. Dialogen är så korkad, så dum, men skådespelarna kämpar på med dialogen så gott som det går. Lenzi blir lite självironisk också, den enda gången i sin karriär, då en av karaktärerna utropar att "det här är inte b-film" när någon tycker att det händer skumma saker. Gore-scenerna är helt okey, men inte så många. Lenzi traditionella "yxa i bakhuvudet" finns här, och likaså hans primitiva variant av att peta ut ögat. Några blodiga dolkhugg dyker också upp.

På slutet gör också Paul Muller en cameo, en bra skådis som spökat (ursäkta vitsen) i många, många genrefilmer i Spanien och Italien sedan åtminstone femtiotalet. Han har varit kung i peplumfilmer och sleazat i Franco-filmer.

Dessutom blir det inte bara en, utan två twists på slutet. Den första tycker jag är underbar, men förutsägbar, och den andra har Lenzi använt sig av innan - då fungerade den inte så bra, denna gången så köpte jag det lättare faktiskt.

Trevlig liten Lenzi-film som förtjänar en mycket, mycket bättre dvd-release.