lördag, juli 19, 2008

Recension: Rituals (1977)


En film som lätt blir bortglömd på grund av det stora mästerverket, Den Sista Färden, som uppenbarligen tjänade som inspiration, men Rituals står på egna ben och är en av de mer imponerande survivor/backwoods-filmerna jag sett. Tyvärr finns det ingen vettig utgåva av den, men jag har sett X-rateds version som har mycket att önska, men för min del det enda alternativet just nu.

Fem doktorer, ledda av den hurtige D.J (Gary Reineke) beger sig ut på sin årliga utflykt. Stämningen är laddat, som det uppenbarligen alltid är, och med lite alkohol innanför kragen så börjar fler och fler schismer dyka upp.

På morgonen vaknar de upp och finner att deras stövlar har försvunnit. Ingen av dem, förutom D.J, har med sig några extraskor och den senare måste helt enkelt ta sig till närmsta bebyggelse per fot för att söka hjälp. Uppenbarligen är det någon som vill bråka med dem. Natten efteråt så går en av läkarna ut för att pinka och finner ett avhugget hjorthuvud spetsat på en påle utanför lägret. I panik beger de sig därifrån och försöker hinna ifatt D.J.

Uppenbarligen så går det genast fel, speciellt mellan Harry (Hal Holbrook) och Mitzi (Lawrence Dane) som börjar ryka ihop och spy otrevligheter mot varandra. Den klumpige Abel (Ken James) är mest intresserad av att ta fotografier och Martin (Robin Gammell) känner sig misslyckad. Han är 38 år, har en läkarpratik som går sämre och sämre och han hans senaste pojkvän var en galen psykopat.

När så Abel dör, först till synes genom en olycka, så sprider sig paniken, paranoian och man får allt mer bråttom mot civilisationen. Men någon hukar där i utkanten händelsernas centrum, någon som vill dem väldigt ont...

Det är något speciellt när man stöter på en riktigt välskriven exploitationrulle. Rent tekniskt är den, vad jag kan se, väldigt bra. Foto, regi, musik, ljussättning och manus är betydligt över medel när det kommer till en i grunden enkel kopia på en mer känd film. Det som gör den här filmen stark är karaktärerna, som är ruggigt välskrivna och spelade. Hal Holbrook är alltid bra, som vi alla vet, och de övriga gör väldigt bra ifrån sig. Det är ett briljant knep att låta deras skor försvunna, då det plötsligt sätter dem i en knipa som är betydligt större än vad man tro. Att sedan ingen av dem är en pilbågskjutande Burt Reynolds gör det hela bara bättre (inget ont om Burt dock!). Det blir plågsamt helt enkelt, och det känns som om detta är fem män som lider något oerhört.

Det mesta av våldet är utanför bild, även om vi får se en yxa i bröstkorg, grafiskt sår i ett ben och en avskjuten hand. Ja, och så det beryktade huvudet då. Och då snackar vi inte hjorthuvudet. Men det är spännande och engagerande och mycket läggs på intelligent drama mitt i eländet. Martin är en intressant karaktär eftersom han tillåts vara bög... och det är inte mer med det helt enkelt. Han är lika misslyckad/lyckad som de andra och ingen bryr sig egentligen om hans läggning. Bravo.

En lite bortglömd klassiker som egentligen är bättre än Den Sista Färden på sitt eget lilla sätt. Den här rullen förtjänar verkligen en restaurerad nyutgåva. Det hade antagligen fått den att bli ännu bättre.