söndag, juli 20, 2008

Recension: Seed (2007)


2,228 personer har röstat på Seed, trots att den inte blivit ordentligt släppt ännu. Det har gjort att den har ett medelbetyg på 2,1 av 10 och befinner sig på plats nr 60 av IMDB's mest hatade filmer.

Det, anser jag, säger mer om de mentalt efterblivna idioterna som hatar Boll än om karln själv. Seed är utan tvekan bland det mest imponerande jag sett i indie-skräck hittills i år. Kanske inte orginell, men så larvigt snygg, välspelad och våldsam att till och med frikyrko-Carola skulle lägga sig på rygg och ta emot Bolls "seed". För så bra är den.

Max Seed är en jävligt otrevlig seriemördare. Brandskadad sedan barndomen och med 666 offer på 6 år. Inte illa alls. Efter att slutligen blivit tillfångatagen av den hårde snuten Matt Bishop (Michael Paré) - och i samma veva dödat ett tjog poliser - så döms han givetvis till döden.

Men legenden säger att överlever man tre sittningar i den elektriska stolen så ska man friges. När han överlevt två så vågar man inte chansa längre, förklarar honom död och begraver honom levande på fängelsekyrkogården. Men Seed har absolut ingen lust att vara död, utan gräver sig upp och börjar hämnas på poliserna - och alla som kommer i hans väg - en efter en, på de mest brutala och stundtals utdragna sätt.

Sist ut blir Bishop, som trots allt känner skuld över att de åtminstone inte lyckades avrätta honom korrekt eller i alla fall sätta en kula i huvudet på fanskapet innan begravningen skedde, och givetvis ger sig Seed ut för att ta hans kära, goa, gulliga familj...

Boll, som av någon anledning anses vara en av de mest hatade regissörerna på vår jord - som om det inte fanns värre saker att reta sig på - har verkligen visat vart skåpet ska stå här. Han har tidigare, full medvetet, sysselsatt sig med popcornfilmer. Underhållning för stunden, och gjort det väl och blodigt. Men innan dess så gjorde han en del mörkare independentfilmer, långt borta från House of the dead och BloodRayne. Grejen med Uwe är att han vet vad han gör. Jag vette fan om han har en plan med det hela, men uppenbarligen gör han de filmer han vill göra och skiter ganska högaktningsfullt i recensenter och finkulturfittor (män som kvinnor).

Med Seed så hoppar han rakt ner i avgrunden och levererar en film som är så svart och så cynisk att till och med jag blev lite illa till mods under vissa sekvenser. Stilen är mörk och nervig, mycket handkamera utan att det blir skakigt och "realistisk". Det utspelar sig 1979 och givetvis fanns det inte budget till några såna extravaganzer, men genom att hålla sig i relativt neutrala miljöer och med lite lämpliga kostymer så fungerar det bra. Något jag gillar är att Boll slår till med några groteska våldscener, väldigt grafiska (med inte i närheten av serietidnings-goret i BloodRayne) och samtidigt arbetar med läskigaste som finns: mörkret. Ofta ser man inte vad som är runt omkring händelserna centrum, innan det är för sent och blodet sprutar.

Filmens brutalaste scen är dock i dagsljus, rakt upp och ner utan någon hjälp av klippning. Den är imponerande, sadistisk - även om effekten i sig inte håller till hundra procent - men vem bryr sig.

Seed är Uwes bästa film, och det håller nog de flesta Bollbashers med om, även om de aldrig kommer att erkänna det eftersom de drivit in i så mycket hat och dumheter att det blir svårt att gå ifrån den åsikten med hedern i behåll. Far Cry ge nytt vatten på deras hat eftersom det är en renodlad tokfilm, men Tunnel Rats kommer att bli nästa riktigt tunga rulle från Boll och hans talangfulla team.

Kan knappt bärga mig.