torsdag, juli 03, 2008

Recension: Troy - Director's Cut (2004)


Troy tillhör väl inte en av de där mer omtyckta mastodontfilmerna i den trend som varade under några år. Wolfgang Petersens ambitiösa Hollywood-saga blev trots allt en hyfsad succé, speciellt utanför USA, men lyckades aldrig bli lika omtalad och hyllad som till exempel Gladiator. I år släpptes en äkta, fin director's cut som faktiskt gör filmen betydligt bättre rättvisa än den tidigare versionen.

Alla känner väl till den klassiska historien om Troja? Hector och Paris, bröderna från Troja som är på fredsmöte hos Spartanerna och reta upp Menelaus genom att Paris kärar ner sig i hans unga hustru och tar med henne tillbaka till Troja. Hämnd är ordet för dagen, och Menelaus får sin aggressive bror, kng Agamemnon, att gemensamt attackera Troja. Med sig har dom Achilles, mästerkrigaren som med sin lilla trupp specialsoldater verkar kunna slå vilken armé som helst.

Deras slutgiltiga plan är den berömda Trojanska Hästen, men det behöver jag nog inte ens förklara.

Men nog om storyn, hur fungerar då den här filmen när den är en halvtimme längre? Svaret är: mycket bättre. Jag var aldrig speciellt förtjust i Troy, jag tyckte den saknade nerv och var lite småtråkig när jag såg den för första gången i sitt ursprungliga skick. Den mer eller mindre skrapade på karaktärernas yta och undvek att gå allt får djupt in på actionscenerna. Resultatet blev en ganska intetsägande historia med en gravt felcastad Brad Pitt som Achilles.

Jag gillar "Braddan". Han kan vara oerhört bra och verkar vara en smart snubbe, men här är han helt fel ute. Han verkar väldigt obekväm i rollen, och han känns mer som en sur surfkille som rynkar på pannan för att försöka locka till sig lite damer. Han är naken en hel del, och det gladde säkert en del i publiken, men nakenhet gör inte alltid en bra film. Tack och lov så bärs han upp av Eric Bana, Peter O'Toole, Brian Cox, Julian Glover, Sean Bean och Julie Christie (i en cameo kan tilläggas). Alla gör en fin insats, trots ganska klumpig dialog. Orland Bloom dyker också upp, men jag har alltid haft lite svårt för honom. Men han gör sitt jobb helt enkelt.

I denna regissörens version så är karaktärerna mer utvecklade. Det förekommer mer dialog och man förstår en del händelser och tankar betydligt bättre. Det som dock märks mest är hur väldigt våldsam filmen är jämfört med förut. Blodet sprutar, huvuden huggs av, ben kapas, pilar i huvudet, huvuden krossas, spädbarn kastas i elden, vilket gör att den nästan kommer på samma plats om Alexander drector's cut i brutalitet. För min del är detta utmärkt. Det ger något mer till stridscenerna och det känns betydligt mindre familjematiné än tidigare. Det är gott om action och krig, så på den fronten blir man i alla fall aldrig uttråkad.

Troy är fortfarande inget mästerverk, men i denna versionen så har den tagit ett rejält steg upp från trist Hollywood-melodram till rivigare, blodigare och hårdare actionrulle. Tack för det Wolfgang!