onsdag, juli 30, 2008

Remakes - världens undergång?

Det finns människor, till exempel på det utmärkta forumet skräckfilm.org (där jag en gång fick mottaga ett mordhot på grund av att jag dissade Kubricks The Shining, vilket ÄR en trist film) som faktiskt anser att det är chockerande och förfärligt med remakes. Helt seriöst. De tycker det är en katastrof utan dess like. Statoilbönder givetvis. Inget mer än så.

Som om världen går under, som om orginalfilmerna skulle försvinna eller försvagas, som om hela denna fantastiska konstart som filmen är skulle förtvinas till en simpel pengakåt affärsverksamhet. Det är oftast samma människor som blir galna av ilska över att det kommer en uppföljare, speciellt om det är till en trilogi. För då "förstörs" trilogin och dessa bakåtsträvande apor tycker att del fyra i så fall inte ska höra till serien. Tragiskt.

Som vissa anser så finns det ett bot för dessa apor: se inte filmen. Så enkelt är det. Då slipper de gråta av förtvivlan för att deras älskade Motorsågsmassaker finns i en nyversion. Sedan att orginalfilmen, som inte helt sällan är ganska ointressant för dagens publik, får en skjuss framåt, får fräscha nyrestaurerade utgåvor och visas upp för en ny publik som kanske inte ens kände till denna film förut - ja, de glömmer de ganska snabbt.

För det är lättare att leka moralhora och försöka inbilla sig att just de själva är någon form av konstens försvarare. För skräckfilm, det är oftast där denna gruppering av människor håller sig, är ju absolut den mest okommersiella genre som finns ;) Allt är konst och att de samtidigt onanerar vilt till äldre uppföljare och remakes (som av någon anledning inte är så farliga, det är bara nya som är otäcka och läskiga) från sjuttiotalet och åttiotalet i tron att dessa inte är gjorde med någon tanke på pengar.

Som jag sagt många gånger: för mig är en film bara en film. Det kvittar egentligen vad ursprunget kommer ifrån. Den kan vara lika bra eller lika dålig ändå.

Nä, jag är ingen nostalgiker på det sättet. Det finns inga heliga kor direkt för mig. Kan jag uppleva en nyversion av Fredagen den 13:e, eller valfri annan nostalgi-helighet, och den faktiskt blir bra så är lyckan gjord. Är den dålig så... ja, whatever.

Film som film.