fredag, juli 11, 2008

Varför respektera en förälder som inte respekterar dig?

Jag har lite svårt att förstå upprördheten hos en mor som just fått reda på att henne son är bög. Verkligen svårt. Gregory var så tvungen att komma ut för sin mor nu i veckan (eftersom hon undrade varför han envisades med att åka tillbaka till Stockholm) och hon blev väldigt upprörd. Grät, yrade om att han inte kunde få ett ”normalt” liv med flickvän och barn och så vidare. Att det ska vara så svårt att förstå? Han förklarade att han var född homo, alltid ansett sig vara homo, att det inte var hennes fel, att det inte var någon sjukdom och att han mycket väl skulle kunna ha ett lyckligt och givande liv.

Men vad ska hon göra? Jag vet folk som respekterar sina föräldrar till den grad att de aldrig kommer ut. Allt för att det är rädda för vad lilla mamma och pappa ska säga. Grejen är att mamma och pappa bestämmer inte över ens liv, i alla fall inte efter att man fyllt arton år. Då har dem egentligen inget att säga till om. Nu är jag lite krass, men så är det verkligen. Så jag förstår inte dessa som lever i garderoben bara på grund av föräldrarna. Eller polarna. Eller whatever. Själv anser att att kan inte dessa acceptera ens liv så ska man inte ha något med dem att göra. Varför krypa för någon som tycker illa om den man är? Eller vägrar förstå?

Gregory gjorde givetvis rätt och han känner sig lite tung i hjärtat, men ångrar sig inte. Det är hans liv och hans mor har ingen som helst påverkan på hur han ska leva. Tyvärr kan han inte heller ta hänsyn till om hon blir ledsen, då det är något som är hennes eget problem.

Själv har jag haft tur med mina föräldrar, tack och lov för det. Så inget ont på den fronten. Erfarna smygisar skulle säkert hävda att de är smygisar för att de inte vill såra någon annan. Men den enda de kommer att såra i längden är sig själva. När väl föräldrar och vänner gått vidare i döden eller livet så står man där ensam kvar och kommer aldrig att klara av att ta steget ut ur garderoben.

Det finns ytterst få föräldrar som inte lär sig leva med att deras barn är fullständigt normalt, och bara råkar älska någon av samma kön. Ytterst få. Ni som inte har såna föräldrar, det beklagar jag. Men jag kan inte heller tycka synd om er, om det är så att ni fortfarande väljer garderobsmörkret före livet utanför.