tisdag, juli 29, 2008

Videobutiken - ett inslag av nostalgirunkeri


Vi fortsätter nostalgirunkeriet här! Tyvärr, men ni måste acceptera det.

Jag är född ganska sent på sjuttiotalet, 1977 för att var exakt, men kunde ändå uppleva en del det som inte finns längre: den klassiska, sunkiga videobutiken. Medan kvinnorna/tjejerna/tanterna i min familj tittade på kläder så smög jag alltid in i alla fall videobutiker jag såg och tittade mig blind på alla videoinstick. Det coolaste var givetvis skräckhörnan, och även thrillers. Det var oftast väldigt färgstarka instick och både på framsidor och baksidor så fanns det lockande, blodiga bilder på skrikande människor och monster som för det mesta bara dök upp i en eller två sekunder. Det fanns en videobutik i Sigtuna, som låg i Gröna Ladans källare. Den var inte den äldsta butiken, men hade ett schyst sortiment av thrillers och skräck. Jag tror mamma hyrde Goldfinger där åt mig en gång.

Annars var det videobutiken i Märsta centrum som gällde. Den kändes galet mycket tidigare på den tiden och där köpte jag bland annat en av mina första köp-vhs, nämtligen When time ran out, katastroffilmen (med coola miniatyrer) med Paul Newman och Pat Morita (och givetvis ett dussin andra mer eller mindre kända ansikten). När jag gick därifrån hade jag antagligen betalat 200 kr av mina hårt sparade pengar för den, men det var det värt. Jag köpte också en x-rental av King Kong-remaken där (den med Jeff Bridges) som jag gillade skarpt. Gillar den för övrigt fortfarande. Hos pappa i Västerås var det alltid videobutiksbesök, speciellt en butik på Emausgatan, inne på gården bredvid matvarubutiken. Det var en ganska djup butik, med mycket mycket videofilmer. Jag såg nog alla Hajen-filmerna där och det som troligen var min första besvikelse, Moving Target av Marius Mattei. Det var Linda Blair, Ernest Borgnine och Stuart Whitman i nån oerhört tragisk och trist actiondänga. Italiensk givetvis, inspelad i Miami.

För dem som har börjat samla på vhs x-rentals idag så kan det vara intressant att få höra om de gigantiska utförsäljningarna av vhs som dök upp i början på nittotalet. Marknaden hade blivit mer kräsen och mycket av "trashet" såldes ut för några tior styck. Jag minns hyfsat stora salar i folkets hus där olika nasare sålde ut tusen och åter tusen av x-rentals. Jag köpte Contamination på Walthers där. Höll i en svensk vhs av Lucio Fulcis Conquest och lade tillbaka den eftersom den verkade dålig (detta var innan jag blev insatt i Fulcis verk) och kom hem med pappkassar fyllda av Weng Weng-karate från Filippinerna, monster- och skräck, en och annan italienare, biljaktsfilmer och allt sånt där jag fortfarande gillar.

När jag flyttade till Östersund så hängde jag en del på den sunkigaste butiken av de alla, VideoGott. Ägaren var en porrig snuskgubbe vid namn Kjell-Åke som hade en thailändsk fru (troligen flera eftersom det var svårt att se skillnad på dem) och ett stort porträtt av sig själv som Rocky i sängkammaren (enligt en bekant som installerade något där en gång). Det sades att det spelades in porrfilm i källaren (bland annat skulle en av Torvallaskolans "Kisar" ha deltagit) och Kjell-Åkes samling av kassetter var helt vansinnig. Det var en sån guldgruva där. När han en dag gick i konkurs och hans åldriga far tvingades stå där och sälja ut allt (under högljudda förolämpningar tillägnade sin son, som hade flytt fältet) så gjorde jag massor, massor av fynd. Det var tider det. Höll jag på att säga högt nu också, men nostaligin ska inte få ta överhanden.

Men för mig var det alltid viktigt att ha filmerna i så bra kvalité som möjligt, och det kändes naturligt att göra sig av med kassetterna efterhand och byta till DVD. Givetvis har jag kvar kanske mellan 400-500 x-rentals fortfarande, nerpackade. Mest för skojs skull eller för att driva upp priserna en aning när det åter igen bli hett med kassett på samlarmarknaden. En gång sålde jag en svensk utgåva av en Lenzi-giallo för 2000 kr. Så visst kan det ibland vara ganska bra att ha köpt på sig allt det här.