tisdag, augusti 05, 2008

laestadian-sjukan

Det sägs att det finns något som man kallar för laestadian-sjukan, då kroppen förtvinar och försvagas på grund av den form av inavel som skadat de mer skygga laestadianerna som håller sig i samma kretsar utan att ta sig ut mot omvärlden. Jag vet inte om det är sant eller om det finns någon koppling till laestadianerna, men det skulle inte förvåna mig. Givetvis, rent logiskt, bör det väl finnas en risk att om samma familjer förökar sig med varandra om och om igen så kommer det uppstå genetiska skador. Men jag är ingen expert.

När jag jobbade på Statsmissionen i min ungdom, då min mor och hennes gubbe hade hand om den i Östersund, så brukade jag träffa en udda familj då och då. Jag stod i klädbutiken kan tilläggas. I alla fall så dök de upp några gånger per år och köpte på sig "nya" kläder. De luktade konstigt, gödsel givetvis, jord och natur. Det var aldrig direkt äckligt, men det var inget man var van vid. Pappan hade skägg eller mustasch och alltid samma mössa på huvudet. Kläderna var "lantliga" och slitna. Mamman så konservativ ut och var nog den som inte log så mycket. Jag har för mig att hennes hår var uppsatt i en knyt och att hon alltid, även på vintern, hade kjol. Sedan var det barnen. Det rörde sig om 4-5 söner (kanske någon dotter också) i alla de åldrar. Alla såg lite speciella ut. Vissa hade små ögon, lustiga rörelser och lite "kluriga". Men alla, förutom mamma, verkade glada. Vad var det för kufar egentligen? Jag önskar att jag hade frågat vart de bodde, vart de kom ifrån.

Är det någon som vet något mer om Svartbyn förresten? Är det Laestadianer som håller till där? Personer jag känner som kommer från de trakterna säger att människorna, i alla fall en hel del, i Svartbyn är väldigt speciella.

På tal om fysiska smärtor. Jag tror jag är så lättpåverkad att min saknad efter Gregory skapar fysiska smärtor. Han kom hem igår och det var som om himmelriket öppnade sig. I morse när jag vaknade till liv igen så var kroppen i stort sett smärtfri igen. Bara så där, efter flera dagar med smärtor. Men det är något speciellt, något tryggt, att sova bredvid den man älskar. Det är som om kroppen återskapar sig efter det som varit fel innan, dvs att han varit så långt borta. G mår aldrig riktigt bra själv heller när han är hemma i Polen, och jag funderar på om det påverkar mig också. Man känner av att något är annorlunda när han är där. Men så fort han kommer innanför Sveriges gränser igen så blir det som vanligt.

Förresten måste jag få tipsa om denna underbara sågning av Siewert Öholms intervjubok med Ulf Ekman - tack Ditte för tipset förresten. Boken verkar helt uppåt väggarna partisk, som vanligt med den gamle snuskhummern Siewert, men jag vet att jag aldrig kommer att kunna läsa den. Jag skulle nog bli för arg.