fredag, augusti 08, 2008

Okey, vi har en känd skådis. Låt oss spela in alla hans scener på två dagar, sedan har vi en succé!

Det kanske är ett tecken att man anammat lågbudgetfilmens charm lite för mycket när man, som jag, börjar uppskatta förlängda budget-gästspel i rullarna. Vi pratar inte regelrätta cameos där en känd skådis dyker upp i fem minuter och sedan försvinner, utan skådespelare som man kanske haft en eller två dag på en eller två platser, och spelat in scener som man sedan sprider ut genom hela filmen för att få det att se ut som han eller hon har en stor roll.

Vi har själva gjort det en gång. Under inspelningen av Ninja Mission 2000 (fråga inte något om den, tack) så fick vi Anders Hellqvist att ställa upp under ett dygn och vi spelade in scener som gör att det ser ut som om han har en stor roll. Någon kontorsscen här och där, lite springande i korridorer, lite action, lite dialog. Allt extremt komprimerat och snabbt. Vette fan om det blev bra, men effektivt blev det i alla fall.

Förvissor finns det en-dagars-inspelningar som bara resulterat i en sekvens (eller om det är två) som faktiskt bli riktigt bra, till exempel Oliver Reed i Stuart Gordons charmiga The Pit And The Pendulum. Han dyker upp, slår alla på käften när det gäller framförande av dialog och sedan dör han. Inte illa alls. En annan gammal legend som troligtvis har gjort det fler gånger än vad jag någonsin ens kan föreställa mig är Christopher Lee. Senast jag såg det var i ojämna slashern Funny Man där han kanske spelade in sina scener på högst en arbetsdag. Bättre blev det i 1967 års actionraffel Five Golden Dragons där han, George Raft och några till spelat in sina scener i ett enda rum, väl utspridda över hela filmen (som för övrigt är mycket underhållande).


En favorit är faktiskt Jess Francos utmärkta sleazefest Faceless där Telly Savalas promenerar omkring i sitt kontor under hela filmen, för det mesta talandes i telefon. Ett väldigt tydligt exempel på ekonomiskt användande av en känd skådespelare. Jag vet inte riktigt om Vincent Price insats i From a whisper to a scream ska räknas, då han mer fungerar som spindeln i nätet mellan de småhistorier vi får se, men det verkar ändå vara en snabbinspelning som tusan. Dock väldigt bra. Burgess Meredith gästspelade som knasboll i två skräckisar från slutet av sjuttiotalet, The Manitou och The Sentinel. Den förstnämnda gick nog på ett kick, medan The Sentinel kanske hade ett par dagar på sig att sopa ihop Merediths fantastiska scener. För övrigt så är den sistnämnda en orgie i gästspelande skådespelare, men många har lite för korta roller för att kunna placeras i de avancerade gästspel som jag är ute efter. På den fronten har vi också Winter Kills där Anthony Perkins, Eli Wallach, Sterling Hayden och Toshirô Mifune dyker upp och försvinner lika snabbt.


En av kungarna i längre gästspel är Henry Fonda. Toppenskådis, men som uppenbarligen inte brydde sig så mycket om vad han ställde upp i, bara han fick lite cash. Speciellt på sjuttiotalet så vräkte han ut filmer där han egentligen bara sitter bakom ett skrivbord, på en terass, går omkring på ett kontor, talar i telefon under hela historiens gång: Tentacles, City on fire, Meteor, Battle Force, Rollercoaster.


Jag skulle lika gärna kunna ta upp Klaus Kinski (hans gästspelsinsats i The Soldier är bisarr), Donald Pleasence, Lance Henriksen, Orson Welles, Caspar Van Dien, Richard Widmark, Ernest Borgnine och några dussin till som verkar ha försörjt sig i såna roller under vissa delar av sin karriär.

Nu höll jag på att glömma Mel Ferrer i Umberto Lenzis Nightmare City också, ett mycket typiskt längre gästspel. Jag måste också få tipsa om det mest skamlösa exempelet, nämligen Udo Kier i den minst sagt misslyckade Dracula 3000. Hans gästspel består av en monitorskärm utspridd lite här och var i filmen, som ett inspelat material från en tidigare expedition (eller hur det nu var). Men han står ändå högst upp på insticket tillsammans med Caspar Van Dien, Erika Elinak och Coolio :)

Men ni ska veta att jag verkligen älskar sånt här. Jag kan sniffa mig till när det är ett längre gästspel på gång. Det känns i kroppen, i sinnet. Ibland kan jag bara se framsidan på en film för att kunna avgöra om skådisen som toppar billingen faktiskt bara har spelat in sina scener på en eller två dagar. Det ligger så djupt inom mig.

Och det är jag stolt över.