tisdag, augusti 05, 2008

Recension: Mørkeleg (1996)


Det är märkligt hur Sverige har misslyckats så kapitalt med skräckfilm (Death Academy, Frostbiten, Strandvaskaren, Blödaren, Camp Slaughter osv osv osv) när våra närliggande länder faktiskt har lyckats få ur sig en del intressant film. Inte för att Mørkeleg är något nyskapande, snarare tvärtom. Men huvudsaken är väl att det görs skräckfilm som har lite mer ambitioner än att håva in bidrag från SFI? Detta är Martin Schmidts andra långfilm, och tack och lov inte den sista.

Fyra vänner bestämmer sig för att spela den nya, coola rollspelet Backstabbed, direktimporterat från det stora landet USA. Man springer helt enkelt omkring och ska "mörda" varandra med fejkknivar. Tine (Line Kruse) har snott en nyckel från sin mäklarmorsa och kommit över ett stort ruggigt hus som ändå ska renoveras och säljas. Med sig har hon den inbillade synska Alexandra (Mari-Anne Jespersen) samt de enormt störa killkompisarna Tim (Christian Grønvall) och Jonas (Karl Bille).

Något vi får redan på i början av filmen är att en mycket brutal seriemördare härjar i Danmark, eller kanske främst Köpenhamn. Han - eller hon - knivhugger sina offer tjugo-trettio gånger och visar ingen nåd. Nu verkar det som om mördaren har nått denna lilla håla också, vilket bevisas med ett riktigt våldsamt mord på en toalett. Uppenbarligen så följer mördaren ungdomarna till huset - eller är det någon av ungdomarna som är mördaren? I alla fall så förvandlas den spännande leken till en blodig lek...

Mørkeleg är garanterat ingen orginell film och stundtals ganska ojämnt spelad. Men den är kort, en timme och tjugo minuter, och är spännande i stort sett hela tiden. Morden är stundtal grafiska och stundtals off screen - och det senare är lite trist då en tunn historia gärna behöver lite mer gore. Men det som dyker upp är välgjort och värdigt vilken utmärkt giallo/slasher som helst. Liksom Schmidts förra film, Sidste Time, så fokuseras det inte så mycket på vad som händer utanför slasherhandlingen och man låter medvetet bli att gå in på några detaljer. För en del kan detta kanske bli orealistiskt så poliser beter sig som poliser inte ska då de dyker upp, men what the fuck. Det är trots allt bara en slasher.

Sedan, och ta det som en varning, så får vi se gott om danskt nittiotalet - vilket verkligen inte är bra för varken sinnet eller synen. Något som ni också bör lägga märke till är att musiken är komponerad och framförd av Alan Howarth, det vill säga snubben som samarbetade med John Carpenter på en hel del film, och naturligtvis egna soloprojekt. Hans musik fungerar bra, trots att den är ganska rutinmässig, och man känner igen vissa av hans favoritljud.

För slasherfans och för samlare av skandinavisk genrefilm så jag verkligen rekommendera denna lilla rulle. Inte bäst, men långt ifrån sämst.