lördag, augusti 09, 2008

Recension: Mulberry Street (2006)


Okey, vad säger ni om det här: en råttmännisko-zombie-film som är det mest välskrivna jag sett i skräckgenren sedan... ja du... jag vet inte. Mulberry Street är så mycket mer än en råttmännisko-zombie-film, men skäms inte ett dugg för att den är creature feature med blod och bestar.

Sommarhettan drar in över New York och råttorna blir galna. De biter och attackerar människor och myndighetern påstår att detta är bara är en olycklig slump i kombination med värmen.

I ett fallfärdigt hyreshus på Mulberry Street så huserar ett gäng udda existenser: den före detta boxaren Clutch (imponerande insats av manusförfattaren Nick Damici), hans vän och förtrogen Coco (Ron Brice), den ensammastående mamman Kay (Bo Corre) och gubbarna Charlie (Larry Fleischman) och Frank (Larry Medich), samt några till individer.

När vaktmästaren, ständigt på jakt efter nya fel i huset, blir biten av en råtta så börjar han långsamt förvandlas... och det sker över hela Manhattan. Människor blir sjukare och sjukare och muteras om till zombieliknande råttmänniskor!

Clutch dotter Casey (Kim Blair) är en Irak-veteran som är på väg hem efter att ha befunnit sig på ett militärsjukhus under en längre tid. Men när tunnelbanor lägger ner och kaoset bryter ut på Manhattan så blir hon fast, och till fots och med cykel måste hon ta sig hem till pappa...

Samtidigt så måste invånarna på Mulberry Street barrikera sig i sin lägenheten. Men vi vet alla hur råttor är: de kan ta sig in överallt och är alltid hungriga!

Detta är en av de finaste monsterpärlorna jag hittat faktiskt, i alla fall i sin genre. Inget slår Godzilla ;) Det som Mulberry Street skiljer sig åt på från andra creature features är att den är ruggigt välskriven. Det är allt man vill ha: monsterattacker, blod, en del gore, spänning och humor - men karaktärerna är så välskrivna och så intressanta att man faktiskt bryr sig om huruvida de lyckas överleva eller inte. Det finns många lager och samtliga skådespelare förvaltar det väldigt bra. Stilen på filmen kan väl beskrivas som en blandning mellan Riket, Homicide: Life on the streets, 28 veckor senare och valfri indiefilm från New York.

Budgeten låg på runt 350000 kronor och filmen är filmad med en vanlig DV-kamera, så förvänta er att kvalitén är grynig och enkel, men ack så snygg. Aldrig har ett fallfärdigt New York-hus sett så smutsigt och snyggt ut, men realistiskt eftersom allt spelades in i huset och i Nic Damicis lägenhet. Men det är spektakulärt, massor scener där råttmänniskor slår sig igenom väggar och sliter ut folk, en del gore och blod och stämning som tusan. Något som man lyckats väldigt med är det kaos som utspelar sig på resten av Manhattan. Man har naturligtvis inte haft budget med mass-scener och stora special effekter, men med intelligent användande kameran och redigeringen så har man skapat en perfekt illusion av ett samhället som brister.

Toppenrulle på alla kanter.