fredag, augusti 08, 2008

Recension: Schizo (1976)


Av alla brittiska regissörer utanför Hammer och Amicus-svängen så är Pete Walker min favorit. Jag älskar Norman J. Warren, men eftersom jag är relativt humorlös så gillar jag Walkers ganska seriösa och väldigt torra brittiska skräckfilmer. Inte torra på blod, men ni förstår nog vad jag menar. Där Warren vräkte på med spektakulär ljussättning så körde Walker diskbänksrealism helt enkelt. Schizo är ett utmärkt exempel på Walkers specialité.

Lynne Frederick spelar Samantha som precis ska till och gifta sig med fabrikören Alan (John Leyton). Det råder en hjärtlig, men rå stämning i deras kretsar och det figurerar någon form av svartsjuka från båda håll angående vänner till dem, dels den slemmige och godhjärtade psykologen Leonard (John Fraser), som står Samantha nära, och sedan Beth (Stephanie Beacham) som gärna flötar med Alan.

Alltså, en helt vanlig såpadag i några vanliga britters liv. Men Samantha bär på en hemlighet. För femton år sedan blev hennes mor brutalt och blodigt mördad av Haskins (Jack Watson) - och nu verkar det som om han blivit villkorligt frigiven och har begett sig till London, där alla bor.

Samantha håller tyst om det hela, men känner sig förföljd och visst är det Haskins som smyger runt hörnet. Han lägger en blodig kniv bredvid bröllopstårtan på den stora dagen och skrämmer henne genom att bryta sig in i deras hus. Men sedan börjar det gå sett. Alla som vet något om Haskins börjar bli mördade...

Detta är det närmsta en brittisk giallo jag sett, och det stundtals en sådan stark känsla att jag misstänker att Pete Walker måste ha låtit sig inspirerat. Alla klyschor finns där: vass kniv, svarta handskar, flera twists, gore och blod, en hjältinna/hjälte som måste ta tag i undersökningen själv eftersom ingen tror på henne, barndomstrauma osv osv. Absolut inte något dåligt, och det känns kul att se lite brittisk diskbänksrealism med gott om våld och blod.

Nackdelen är egentligen att den börjar enormt långsamt. Vi snackar inte "det dröjer tjugo minuter innan första mordet", utan nästan femtio minuter! Innan dess är det förvisso välspelat och ibland lite spännande, ofta med utgångspunkt av att Haskins förföljer Samantha. Sedan blir det lite melodrama, kärlek och lite mer spänning. Men sedan brakar det i alla fall loss. Pete Walker har samma sadistiska ådra som Argento och även om morden inte är lika grafiska som Argentos så är de väldigt, väldigt våldsamma och blodet stänker ganska vilt. Det används knivar, släggor, sticknålar och andra otrevligheter.

Den enda gången Walker går utanför sin realism är i en fenomenal sekvens som uppenbarligen är helt rippad från Deep Red (och det förstår jag, då det är en bra idé). Vi snackar en riktigt, riktigt ruggig seans där damen som har "gåvan" märker av mördaren i rummet och sedan... ja, ni kanske kan gissa.

Hade Schizo haft en tajtare och kortare inledning (den är lite för lång överlag) så hade det helt klart varit Pete Walkers bästa rulle. Nu slår den inte riktigt så högt, men det är bra nära i alla fall.