torsdag, augusti 21, 2008

Recension: The War Lord (1965)


Ja, nu var det dags igen. Det var bra länge sedan jag gav mig in bland svärd, sandaler och hjältar med brynjor. Vad är då bättre än en bortglömd med Charlton Heston? The War Lord smögs ut 1965 och har sedan dess närmast fallit i glömska, trots att den faktiskt är ganska bra.

Riddaren Chrysagon (Charlton Heston) skickas till en avlägsen del av riket. Han ska ta över och styra ett litet område som ständigt blir attackerad av vikingar som smyger över från Norge, samt upprätthålla religion och ordning bland traktens halvhedningar.

Här lever man fortfarande med ena foten i gamla tiders religioner och traditioner, och den andra under kontroll av en översnäll och velig missionerande munk. Under ett litet slag med vikingar så fångar man in en liten pojke, som utan att de vet är son till vikingahövdingen. En dvärg, och falktränare, vet dock om detta och verkar dessutom mer och mer sympatisera med den förtryckta lokalbefolkningen.

Men bröllop ska hållas, och givetvis är det kvinnan som Chrysagon kärat ner sig i. Hon gifter sig både kyrkligt, men också senare samma kväll på deras folks traditionella sätt. Här är Chrysagon listig, då han får veta att han, som ledare för området, har rätt att få första natten med bruden... något som han låter genomföra..

Problemet är bara att han inte vill släppa ifrån sig kvinnan. Hans bror, Draco (Guy Stockwell) är en av de som blir skeptiska mot den här romansen, och det skär sig allt mer.

Samtidigt så springer det omkring en riktigt arg äkta make till kvinnan utanför, som dessutom har samlat på sig vikingatrupperna. För han vill ha sin fru... och vikingarna vill gärna ha tillbaka sonen till hövdingen...

Egentligen är historian ganska komplex, men jag har lite svårt att återberätta den bara. Det rör sig om Shakespeare-intriger av högsta klass, romantik och allmänt svineri av hjälten. Ja, för det är verkligen, verkligen svårt att tycka om Chrysagon. Han beter sig som ett svin, är ett svin och skyller allt på att han inte är barbar och är kristen, och därför kan göra vad han vill. Dessutom verkar fruntimret falla som en stock för karln, trots att han har utstrålning som en planka. Om han verkligen lär sig något, eller vad som är tanken med Chrysagon karaktär är ett mysterium. Heston gör rollen helt okey dock, men lite mer överspel än vanligt. Bäst är Guy Stockwell som den hejdlöst onde och elaka brorsan Draco.

Förutom Draco så är det actionscenerna som är värda att se filmen för. De rör sig inte om några megabattles, men mindre belägringsaktiga scener med mycket våldsamheter, stunts och snygg och fartfyllt fightingkoreografi. På något sätt kommer jag att tänka på Attack mot polisstation 13 mot slutet av den här filmen, fast ett ensamt borgtorn och en massa vikingar utanför.

Trots moraliska betänkligheter i manuset så måste jag säga att det var en riktig höjdarfilm. Bra drama OCH bra action, det är inte alltid man bjuds på det i samma film.