fredag, augusti 15, 2008

Recension: Zombie Flesh Eaters 2 (1988)


Ja, givetvis menar jag Zombi 3, en titel jag egentligen aldrig kommer att vänja mig av med. Men å andra sidan förstår jag titeln Zombie Flesh Eaters 2 då man uppenbarligen, med all rätt, ser Lucio Fulcis Zombie Flesh Eaters (aka Zombi 2) som just den första delen och detta den andra. Fast å andra sidan, i det stora hela handlar det enbart om siffror och inget annat. För den här filmen är i en klass helt för sig själv.

Någonstans i det förlovade landet Filippinerna så arbetar militären med ett nytt, coolt och livsfarligt biologiskt vapen. Men något går snett och det verkar förvandla folk till zombies. När sedan medlem blir stulet av några terrorister så blir det extra farligt. Man lyckas fånga in den sista terroristen, som redan hunnit ta ihjäl ett par personer på ett hotell. Man bränner hans kropp, men då förs smittan ut med röken, som i sin tur påverkar fåglarna så att de blir zombies och som i sin tur attackerar människorna... och sedan är det kört.

Vi får följa ett gäng människor. Dels några glada militärer på permis som mest vill dricka sprit och knulla, några lättfotade brudar på husbilssemester och ett ungt par i en röd sportbil som är de första att stöta på zombiefåglarna. Samtidigt så smider militären, trots vilda protester från sina forskare, att helt enkelt döda varenda människa som rör på sig i området.

Hjältarna barrikerar sig i ett övergivet hotell (som verkar ha hunnit växa igen på väldigt kort tid) och spikar upp världens tunnaste barrikader mot den allt större gruppen av zombies som smyger omkring där ute i djungeln!

Det är onekligen en galen film. Det är ett mysterium hur mycket Lucio Fulci själv regisserade, då alla som var inblandade säger olika saker. En sak som är säker är att det inte känns mycket Fulci, utan betydligt mer Mattei och Fragasso – genierna som genomförde projektet. Borta är all tyngt från ”ettan”, utan här är det en vansinnigt blandning av färgglad EC Comics-skräck och djungelaction. Zombisarna är ibland puckelryggade speedade galningar med machete, ibland långsamma stönande Fulci-zombisar och ibland ninja-zombisar som gömmer sig i väggar, tak, under gräs och hoppar hejdlös från träden för att ta sina offer. Allt klädda i något som ser ut som överdimensionerade pyjamasar. På något sätt så skulle detta kunna vara en Mattei-regisserad Vietnam-film, fast med levande döda. I love it. Goret är ganska inte lika extremt som i Fulcis första zombie-film, men det är gott om blod och lemmar som kapas – men främst av allt så rymmer filmen en helt vansinnig energi. Det är sällan trist och den enda zombiescenen avslöser den andra actionscenen. Explosionerna är stora och feta och squibsen många och roliga.

För personer som gillar knasiga fel så finns det mycket att hämta här, men filmen är gjord med ett sånt vansinne att man egentligen inte ska bry sig så hårt. Min favorit är i alla fall när det tar slut på ammo, man häller ut bensin framför zombisarna och tänder eld på den genom att... skjuta med det tidigare tomma vapnet!

Om man ska titta på helheten så är det en detalj jag gillar. Zombisarna verkar utvecklas under filmens gång – även om det inte är speciellt bra gjort. Från början är de drägglande monster och mot slutet så har de insett att är starka nog att kan ta över världen, kan snacka och använda vapen. Jag påstår inte att det är genomtänkt, men tanken finns där och många av idéerna är uppenbarligen hämtade från Romeros Day Of The Dead (speciellt militärsekvenserna).

Zombie Flesh Eaters 2 är ingen genial film. Det är inte världens bästa zombie-film, men den är sjukt underhållande och bjuder på fett med underhållning. Nu har den i alla fall kommit på svensk DVD genom Njuta och det är den långa versionen som tidigare gavs ut i av Shriek Show som vi förärats med. Överlag är bilden toppen, men ni som känner till Shriek Shows utgåva vet att vissa sekvenser är tagna från en betydligt sämre källa, som för att för att få till den längsta versionen. För mig gör det inget, men jag kan tänka mig att en del andra kanske irriterar sig på det.

Vi avslutar väl med en av filmens bästa och fånigaste repliker:

”I'm feeling better, Patricia, but I'm thirsty... for your blood!”