fredag, augusti 15, 2008

Stressat villebråd i Kistas foodcourt


Man känner sig som ett villebråd i Kistagallerians Food Court. Det är som om alla är ute efter min plats. Folk cirklar som gamar med sina överfyllda brickor och när man väl har ställt sig upp så kommer det någon och snikar in på den, av stjärten, uppvärmda platsen. För det mesta är maten ganska god trots allt, men då jag är en smak-fegis så vågar jag inte direkt testa något nytt. Trots detta så vågade jag mig på Italian Grill (tror jag det heter) och köpte där under en tid samma maträtt varje dag, pesto-mosarellamedaljonger. Väldigt gott. En av de anställda känner alltid igen mig och försöker, eftersom han börjar se mig som stammis, att känna mig extra välkommen.

Kock: Tjena! Italian Burger var det!
(jag hinner alltså inte ens förklara att jag vill ha pesto-mosarellamedaljonger)
Fred: Nä...
Kock: Oxfilé!
Fred: Nja... Pesto-mosarellamedaljonger!
Kock: Precis!


Som om han hade vetat det hela tiden. Men det är snällt att han tänker på mig i alla fall och låtsas veta vad jag vill ha. Häromdagen satt och åt som vanligt och hade fäst servetten så att jag inte skulle stänka ner min nya skjorta med röd sås, jag är expert på att spilla mat på kläderna. Ibland är det bara att doppa kläderna efter en dag i hett vatten och man får en god soppa. I alla fall så tänker jag nöjt att det var bra att jag vågar ha en servett hängandes som en haklapp så att slipper förstöra kläderna. Jag tittar ner, lite självgod så där, och inser att jag har en stor röd fläck med nåt gegg i mitten på den vita skjortan. Fan. Knackar den stackars okända människan som sitter bredvid mig på axel och undrar om han kan hålla koll på min väska eftersom jag ska hämta vatten. Han nickar och mumlar något. Jag hämtar vatten och sätter igång, väl på min plats igen, att våldsamt försöka gnugga bort fläcken. Otroligt nog så går det ganska väl - och vid det här laget är jag dessutom uppstressad och svettig - försöker skyffla undan alla våta servetter som ligger på brickan och börja äta. På något sätt så lyckas jag då, eftersom jag fumlar så mycket med besticken i stressen, flippa över medaljongen så att de kokta grönsakerna ovan på hamnar rakt ner i såsen som finns i en skål bredvid. Killen bredvid mig sneglar. Jag börjar försöka plocka ur grönsakerna ur den feta, goda såsen och stoppar en stor bit potatis i munnen. Jag har liksom knappt hunnit börja äta ännu. Precis när munnen är som mest igengeggad av potatis så kommer det en man och frågar mig om platsen bredvid är ledig. Jag säger då, med munnen fullproppad: "Asbsloulot!" så att potatis stänker över bordet.

Jag måste se ut som en idiot. Han sätter sig ner och när jag väl tuggat ur så ber jag om ursäkt och förklara att jag sade "absolut". Han skrattar och äter vidare.

Så idag har jag bestämt mig för att sluta äta på foodcourten. Valde istället alkisrestaurangen under tunnelbanestationen. Lugnt, ingen stress, ägaren sitter och käkar en hamburgare bakom ett skrivbord som står utanför bardisken och i ett hörn sitter lite ljusskygga människor och dricker öl.

Underbart ställe. Dit går jag igen.