onsdag, september 10, 2008

Kina-resan: 080611





Det var ovanligt bekvämt att sova på tåg. Lite kallt kanske, men den hårda mjuka sängen tilltalade min speciella sätt att sova och jag vaknade upp inbakad i den speciella unkna tågdoften, redo för nya äventyr.

Efter att ha åkt en helt galen rally-svart taxi till hotellet som annonserade tydligt att man inte godkände prostitution så begav vi oss iväg till det första stoppet, Yonghe Lamastery, en tibetanskt tempel.

Det är ett vackert och stort tempel som aldrig verkade ta slut. Det var gård efter gård, helgedom och olika varianter av Buddha. Många människor var där och offrade rökelser och kastade pengar för att kanske köpa sig lite lycka. Det hade hunnit blivit riktigt varmt och soligt, och vi tog massor av bilder - som vi hoppas fungerar då minneskortet till kameran började trassla.

Vi kände oss hyperaktiva och tog tunnelbanan till Tiamen, där ett stort porträtt av Mao blickar ner över det enorma torget. Det är samma porträtt som startade studentupploppen 1989 då någon kastade ett ägg på det.

Bill var en jobbig snubbe. Han presenterade sig som lärare. När han hörde att vi var från Sverige så körde han några väl inövade fraser på svenska och började yra om en "professor Lars" som vi kunde få träffa om vi tittade lite på Bills målningar. Sedan vägrade han släppa oss. Vi sade till honom uttryckligen att vi ville vara i fred, men han försökte hela tiden mygla in sig som guide vart vi än gick. "Do you know why?" var hans standardfras efter att beskrivit något - något som dess har blivit vårt egna lilla internskämt.

Forbidden city var fantastiskt. Jag hade verkligen inte föreställt mig hur vansinnigt stort detta palats var. Där hade kejsare bott i många hundra år tillsammans med tusentals konkubiner, eunucker och andra tjänare. Staden var som en rysk docka som avslöjade en gård efter en annan, och avslutades med en vacker trädgård. Det var som att komma in i en annan värld, eller film kanske. Just den här dagen så var solen stekande och det var en pärs att ta sig igenom palatset. G smygrökte där inne och jag höll på att dö av vätskebrist. Men kul var det.

Utanför, på andra sidan, träffade vi en udda typ vid namn Yang. Svårbestämd ålder, men troligen över fyrtio år. Saliven sprutade varje gång han pratade - vilket han gjorde ofta och högt. Den rikliga förekomsten av saliv berodde på några väldigt sneda framtänder. Vi tackade ja till en vinglig rickshaw-tur genom Hutong, som enligt flera ställen är ett av de äldsta områderna i Beijing. Yangs vän, som fick äran att trampa fram med oss tills att dess svetten rann, led märkbart av sin tunga last. Yang, som cyklade bredvid, var en minst sagt entusiastisk guide som så gott det gick försökte berätta Hutongs historia.

Både jag och G fick rånar-vibbar av Yang först, men efter en stund - och det att dom inte försökt råna oss på en mörk bakgata - gjorde att vi bad Yang fixa oss en chaffis till Kinesiska Muren nästa dag.

Sedan lämnade vi våra udda vänner och satte oss och var turistdekadenta på en bar.

Inte helt otrevligt det heller.