lördag, september 13, 2008

Kina-resan: 080612



Vi har gjort det! Bestigit kinesiska muren! Inte hela givetvis, utan vi valde det klassiska stället Badaling, några mil utanför Beijing. Det var en dag med dimma, vilket kunde sägas vara tur i oturen. Det höll nämligen borta de mesta av turisthorderna, och stundtals - speciellt en bit upp - så kunde vi få vara mer eller mindre i fred.



Egentligen började bestigningen inte speciellt bra. Ungefär tio meter upp, precis där de första souvenirstånden började, så snubblade jag på en klumpigt konstruerad kabelhållare, ditlagd för att man inte skulle snubbla på kablarna! Jag tog emot mig med vänstra knät, höger smalben och höger hand.

Så ska kinesiska muren inledas. Antingen slår man sig blodig vid souvenirstånden eller på toppen, och då föredrar jag nog det tidigare alternativet.



De första hundra metrarna är egentligen värst. Kroppen och benen är redo att ge upp, känns som bly och svetten är så ymnig att det är pinsamt. Men sedan händer något. Kroppen anpassar sig, luften blir lättare att andas och tillslut står man där på toppen och är chockad över vilken färd man lyckats genomföra.



Men värst var att gå ner. Varenda muskel i kroppen var så inställd på att gå neråt att benen bara började skaka vid nedfärden. Som om dessa skulle krackelera och man handlöst skulle falla framår mitt bland hurtiga tyskar med för små t-shirts.



Yang hade hittat en hurtig chaffis åt oss. Vad hab hette fick vi aldrig reda på, men det var någon polare till Yang. Han verkade dock ej så sugen att köra oss vidare till platsen med det fantasieggande namnet The Ming Tombs. Efter ett väldigt överläggande, bland annat med Yang via mobil, så körde han oss dit - och det var ett stentrist ställe med några stenelefanter och några feta turister som skulle fotografera sig framför dessa. Chaffisen såg mer än glad ut när vi kom tillbaka och sade de magiska orden "to hotel".

Eftersom vi faktiskt firade tio månader den här dagen så tänkte vi slå till med Pekinganka, hittade ett ställe på kartan, tog tunnelbanan dit - och till och med där fanns det en speciell skylt som pekade mot detta fantastiska ankställe.

Det slutade med att vi åt thai. Så lätt kan det vara att hitta i Beijing.