lördag, september 06, 2008

På tal om kassettband: Hörde jag en mordbekännelse?

Min mor ringde idag medan jag var på väg för att köpa kakor och mjölk (vilket jag gjorde, men glömde kakorna på varubandet - så nu är jag på riktigt dåligt humör!) och pratade lite kassettbandsminnen, angående mitt tidigare inlägg. Hon hade ett minne som hon skulle skriva ner på sin blogg, vilket jag ser fram emot. I alla fall, detta kom mig att tänka på något annat.

Detta kanske utspelade sig när jag var sju-åtta år. Jag umgick en del med en pojke som hette Kristian. Han var lite speciell, kanske lite utvecklingsstörd. Jag tyckte redan då att han var ganska jobbig att umgås med, men ibland fanns det inte annat att göra. Hans pappa jobbade eller fick vård på det behandlingshem som min mor jobbade på (Venngarn alltså). Vi lekte alltid med kassettband, spelade in saker, lyssnade, gjorde sketcher. Sånt där som barn gör.

Denna gången hade Kristian tagit med sig ett av sin fars kassettband som vi skulle lyssna på. Jag kommer inte ihåg detaljera, men morsan hade lite bättre minne. Uppenbarligen hade hans far talat in en massa på bandet. Det var skumt, och det kändes - kan jag tänka mig - som att göra något förbjudet. Man ramlade rakt in i någons innersta hemligheter. Men det märkliga var att hans far bekände att han hade mördat någon.

Jag sprang till mamma som kom och lyssnade. Jepp, Kristians pappa bekände ett mord. Eller i alla fall ett dråp. Någon hade han dödat, på något sätt. Jag tror vi alla blev väldigt kalla. Kristian förstod nog inte det hela, men vad som hände sen minns vi inte. Kanske kastade morsan bandet. Kanske lät vi det bara vara.

Det är ett sånt där mysterium som jag än idag kan fundera på. Vad var det karln berättade om egentligen? Han lever fortfarande, är 73 år och bor i Varberg. I alla fall om man ska tro birthday.se. Kristian hittar jag inga spår efter, så antingen så är han på något hem, bytt namn eller helt enkelt gått vidare någon annanstans...