måndag, september 08, 2008

Recension: Black Rainbow (1989)


Micke på Monkey Beach stack den här i händerna på mig och jag tilltalades av konceptet på en gång. Men jag hade aldrig hör talas om den. Totalt okänd, och det känns så gott att upptäcka en sån där riktig, fin go filmpärla: Black Rainbow.

Martha Travis (Rosanna Arquette) reser runt som ett kristet medium med sin alkoholiserade far och manager, Walter (Jason Robards). Hennes far hävdar att hon har direktkontakt med himlen och kan tala med dess invånare. Vi varje liten småstad de stannar vid så får ensamma tanter och religösa damer en chans att prata lite med sina döda makar, söner, döttrar, mödrar, systrar, börder. De berättar om hur underbart de har i himlen.

Men Martha har ingen direktkontakt med himlen. Hon är snarare synsk och kan känna av människor väldigt lätt. Ibland så verkar hon faktiskt få en koppling till dem och ibland gissar hon. Men enligt henne finns ingen himmel. Ibland får hon kontakt med andar, eller vad det nu är, som inte vill så väl. Denna gången är det speciellare, hon får kontakt med människor som inte dött ännu. De ska dö.

Givetvis slår detta in, en man blir brutalt nedskjuten i sitt hem och detta väcker intresset hos småstadsjournalisten Gary Wallace (Tom Hulce). Han följer efter Martha och Walter, och inser också att hon vet vem som mördade mannen. I nästa stad skapar hon skandal i en kyrka då hon förutspår att ett tiotal män ska dö... och givetvis slår det in.

Men någon är rädd för hennes krafter och en hyrd mördare beger sig till nästan lilla stad för att rensa undan problem. Walter börjar deppa ihop ännu mer i sprit och ångest, och Martha inser att hon blivit lurad i hela sitt liv...

Vilken pärla! Jag skulle till och med vilja påstå att det är en orginell liten film. Ganska lågmäld, men med riktigt bra scener då Martha får kontakt med "himlen" och ett fenomenalt spel mellan Rosanna Arquette och Jason Robarts. Det är dels thriller, dels skräck och dels drama, i en utsökt och känsloladdad handling.

Själva "hyrd mördare"-scenariot kanske känns lite töntigt när man läser det så här, men det är en smart intrig som aldrig tar över, men som är väldigt viktigt. Dessutom så introduceras mördaren så bra, på ett sätt som är så långt borta från klicheér som möjligt. Det är en historia som blandar in ensamhet, religion, övernaturligheter, fader-dotter-ångest och lite våldsamheter.

Faktiskt en av de bästa filmerna jag sett på ett bra tag.