tisdag, september 16, 2008

Recension: Flashman (1967)


Det är underbart att vara svensk och leva i en tid där det släpps så mycket intressant film på DVD i Sverige. Vi har bolag som Studio S och Njuta Films och nu även Fin de Siècle Media! Tänk, en gång i tiden satt filmsamlarna och höll krampaktigt i sina dåliga VHS-kopior och hävdade att inga av dessa filmer någonsin skulle komma på DVD... ja, till och med såna "rariteter" som Jättehajen och House with the laughing windows ansågs omöjliga. Nu verkar dessa vara rena mainstream-rullarna i jämförelse med vad som dyker upp, och Fin de Siècle Media har begåvat Sverige med en underbar liten rulle: Flashman!

Paolo Gozlino (som ser ut som en blandning av Hugh Laurie och Anthony Franciosa) spelar Lord Alexei Burman, en tokrik adelsman som leker superhjälte på fritiden, nämligen den klämkäcka och atletiska brottsbekämparen Flashman.

Efter ett nedrigt mord och bombattentat så har den farliga brottslingen Kid (stencoole Ivano Staccioli) fått tag i ett osynlighetsserum som han genast börjar använda för att kunna norpa pengar från banker. Men Flashman är honom tätt i hälarna. Kid får dessutom hjälp av ledaren för en kvinnlig stöldliga, som också härjar på stadens banker.

Tillsammans så ska de slå till mot världens rikaste man, en Maharajah Med Ben Kan som befinner sig på semester i Beirut med sina tjugofel fruar och sin vackra dotter Helene...

Luciano Martino har producerat en rulle med riktig mycket drag i. Även om historien i sig inte är det minsta orginell och i praktiken är en blinkning åt allt från Batman till serietidningen Diabolik, James Bond och en massa annan popkultur, så är den gjord med så mycket fart och glädje att man faktiskt inte blir uttråkad en enda sekund. Trots att budgeten är låg (vilket är bra, då kan den inte sväva ut i såna groteska sextiotalskitch-fantasier som till exempel Casino Royale eller Modesty Blaise) det antagligen inte var allt för många omtagningar så lyckas regissören Mino Loy att berätta en engagerade historia med hyfsade specialeffekter och sköna skådisar.

Eftersom det förekommer osynliga människor så blir det ett blandat resultat av väldigt tydliga trådar och glasrutor, till nästan omöjligt bra scener (bland annat då en karaktär hoppar fram ur ett rökfyllt rum, osynlig... och det ser så bra ut att jag först förutsatte att det var datoranimerad... tills jag insåg hur gammal filmen är). Pyrotekniken och miniatyrerna är lite sämre, men det gör givetvis ingenting - speciellt för oss som faktiskt gillar den här genren och har förståelse för lågbudgetfilm.

Att filmen är snygg blir väldigt klart i och med den fina printen som Fin de Siècle Media skakat fram. Bilden är enormt skarp, även i effektsekvenser, och det bidrar nog till att vissa effekter blir väl avslöjande. Färger och kontrast är utmärkta, och trots sin obskyritet och ålder så är det en väldigt, väldigt bra print.

Den är billig också, 129 kr - vilket är en bra ursäkt för att köpa den till exempel på SubDVD eller direkt på Fin de Siècle Media. Gillar man italiensk action, crime, kitch från sextiotalet eller bara god, barnslig underhållning så är Flashman ett måste.