onsdag, september 24, 2008

Recension: The French Sex Murders (1972)


Recension: The French Sex Murders (1972)

Giallos kan vara en förtjusande genre. De kan också vara stentrista
rullar med noll inspiration. Det som kännetecknar The French Sex
Murders
är att den minst sagt går på rutin rent handlingsmässigt, men
som som i övrigt är helt wild and crazy.

I ett färgsprakande Paris så spankulerar ett gäng udda karaktärer omkring. Den mest udda av dem alla är garanterat Kommisarie Pontaine (spelad av Humprey Bogart-lookaliken Robert Sacchi!) som mumlar om kring och jagar mördare. Dessutom får vi en unik och inte så realistisk inblick i det trevliga livet på en lyxbordell, ledd av den alltid färgstarka Anita Ekberg.

Men en dag blir en av damerna mördade, och misstankarna riktas genast mot hennes psykiskt ostabile pojkvän - som man efter lite jakter och annat kul fånga. Dock i dött tillstånd, eftersom han råkar få huvudet avhugget i en motorcross-olycka!

Allt verkar givetvis vara frid och fröjd, förutom det faktum att brutala mord börjar ske runt omkring bordellen och dess vänner och... ja, andra som råkar ha någon form av kontakt med den. En mördar i täckjacka med huva och förkärlek för att slå ihjäl folk med lampor, hugga huvudet av dem med svärd och hantera kniven på otrevliga sätter igång att röja!

Naturligtvis blir det dags för vår coole Bogart-imitatör att ta reda på mördaren!

Det tog mig två gånger att se igenom The French Sex Murders. Första halvtimmen är faktiskt ganska sunkig. Fult porrfilmsfoto, skakig regi och skådespelare som verkar lite obekväma. Men sedan så blir det lite mer drag under baguetterna och morden kommer igång och en stort gäng med misstänkta presenteras.

Morden är, eftersom det är av intresse i en giallo, ganska blodiga och grafiska, men samtidigt riktigt billiga och plastiga. Dessutom upprepas varje mord i någon form av psykedelisk färgskala. Skoj. Faktiskt. Skådisarna är alla sådär. Robert Sacchi är bra och effektiv som snuten, men gör i princip bara sin Bogart-imitation. Anita Ekberg är ganska blek i sin roll som bordellmamma och Howard Vernon är nog bäst, även om han också känns lite på rutin. Men han ser i alla fall märklig ut, vilket är en bonus.

Långt ifrån någon mästargiallo, men ett gott stycke sleaze med naket, gore och sjuttiotalsjazz.