lördag, september 06, 2008

Recension: Frontier(s) (2007)


Fransmännen är extremast på allt. Just nu verkar det som om dessa sköna grodätare och vin-missbrukare gör de mest extrema och grafiska skräckfilmerna, och i Frontier(s) fall så hänger detta ihop med de högerfascister som vinner allt mer mark i Frankrike (ungefär som Sverigedemokrat-svinen i Sverige, fast en miljon gånger större). Konceptet är halvlyckad, och så även filmen.

Upplopp har lamslagit Paris efter att en högerfascistisk regering har röstats fram. Troligen valfusk, men det sägs givetvis inte. Yasmine (Karina Testa) och hennes pojkvän flyr undan kravallerna och ska möta upp med några vänner ute på den franska landsbygden. Man ska fly till Holland.

Farid (Chems Dahmani) och hans polare har hunnit före och bestämmer sig för att ta in på ett litet landsortshotell. De barska kvinnorna som välkomnar dem är minst sagt mottagliga för flörtar och det urartar i en mindre orgie. Efteråt är det familjemiddag och där kommer det fram att Farid är muslim och inte kan äta griskött. Efter lite andra otrevligheter så stöter man på brodern till hotellets ägare. Han är en renodlad nazist och man ger sig fan på att döda våra vänner... De lyckas fly, men krashar bilen rakt ner i en gruva... och den leder till något betydligt värre!

När Yasmine och resten kommer så går det riktigt illa, för det visar sig att familjen som bor i husen runt omkring både är nazister... och kannibaler!

Jag kommer inte riktigt ihåg släktskapen mellan huvudrollerna, kanske för att hjältarna är ganska opersonliga. Något som risken alltid är i såna här filmen. Den tokiga familjen har alla de karaktärer som förväntas: den uråldriga patriarken, den lille puckelryggiga dottern som har till uppgift att föda barn, hennes barn som lever nere i underjorden som djur, den store muskelbiffen som gärna slår allt och alla, sexgalna systrar, den enormt fete kocken och så vidare.

Det är alltså inte ett dugg orginellt. Inte för att jag kräver det, men det känns helt enkelt lite rutinmässigt mellan varven. Allt har gjorts innan. Det enda som känns lite fräscht är högerfascistvinkeln, vilket ändå egentligen bara är en vridning av redneckarna i de amerikanska förebilderna.

Även om regissören blir lite väl hysterisk med kameran under första delen av filmen, så lugnar det ner sig en aning (tack och lov!) och det bjuds på en del trevligt övervåld i form av diverse lemlästningar, blodsugjutelser och massor av sätt att hugga vassa saker i varandra.

Våldsam och snygg alltså, men det blir med en liten gäspning som jag ser klart den. Tyvärr.