onsdag, september 17, 2008

Recension: Hundra (1983)


I väntan på Barry Prima-filmer så kändes det helt rätt att införskaffa en av de många Conan-inspirerade rullar som kom ut efter Arnolds mega-succé. Hundra hade jag egentligen inte hört så mycket om, men efter en del bra kommentarer på nätet så hamnade den i min samling.

Laurene Landon spelar Hundra, en hjältemodig amazonkvinna, vars hela stam (av enbart kvinnor givetvis) dödas av brutala barbarer. Hon beger sig iväg med häst och hund för att hitta sitta öde. En dag som, efter diverse äventyr, så kommer hon till en stad där en ond sekt styr. Översteprästen tvingar utvalda unga kvinnor i staden att vara sexslavar.

Hundra hittar i staden också en stilig och snäll doktor som faktiskt inte vill ha henne, till att bli den som ska göra henne med barn och få henne att föda en dotter. Men eftersom han först är motvillig och inte allt för entusiastisk så infiltrerar hon sekten för att lära sig lite av hur kvinnor ska bete sig. Med viss svårighet så lyckas hon till slut para sig med doktorn, men är vid det laget nästan fånge hos sekten.

Men tack och lov har hon inte förlorat det som gör henne till Hundra, nämligen förmågan att inte låta någon ställa sig på henne och den minst lika bra förmågan att svinga sitt svärd...

Även om Hundra kanske först och främst är ett ganska stillsamt äventyr med en budget långt, långt under Conan-filmerna så blir det trots allt en väldigt snygg och delvis underhållande film. Den börjar hårt ut med en bymassaker som slår den i Conan, och leder sedan vidare till ett antal underhållande fighter och jakter. Sedan lugnar den tyvärr ner sig och blir lite småseg... fram till finalen. Så det är långt ifrån någon perfekt film alltså.

Men det som gör den sevärd är, förutom de fina miljöerna och den lyxiga regin av Matt Cimber, actionscenerna som är toppklass. Laurene Landon är måhända ingen bra skådis, långt ifrån, men hon är galant när det gäller att slåss, hoppa, falla, rulla och vara allmänt atletisk. Riktigt bra till och med. Red Sonja blir ännu sämre när man jämför med vad man lyckats med här. Fighterna är dessutom hyfsat blodiga och innehåller många roliga stunts.

Humorn är det både och med. Det finns en del sexhumor som inte riktigt passar, men slapsticken är kul och liksom med actionscenerna så är Landon en riktigt bra komedienne. Något som troligen också fläskar på lyxkänslan är Ennio Morricones flådiga soundtrack, som trevligt nog finns med på en bonus-CD i detta släpp också!

Så, en del blodig action, bra jakter och äventyr, lite seg emellanåt och en hjältinna som är en grymt dålig skådis när det gäller att vara seriös, men som klarar allt annat.

Okey, nu är jag beredd för lite Barry Prima. Kom igen nu!