lördag, september 06, 2008

Recension: Kidnap Syndicate (1975)


Hurra! Två italienska kidnappningsfilmer på en dag! Inte illa alls! Det finns vissa likheter mellan Syndicate Sadists och Kidnap Syndicate, men de har två helt olika utgångspunkter. Lenzi vill göra röjaraction. Fernando Di Leo försöker sig på något mer, en dekonstruktion av hela kidnappningsbranschen i form av en hämndthriller.

Luc Merenda spelar Mario Colella, en trevlig och schyst motorcykelmekaniker. En dag blir hans son kidnappad av misstag. Kidnapparna är ute efter en sonen till en mycket rikt byggnadsherre, Filippini (James Mason), men i paniken får de även med sig Colellas son.

Filippini är tveksam till att betala kidnapparna de tio miljarder lire de vill ha för att släppa pojkarna fria, utan är så girig att han börjar köpslå med dem. När han stenvägrar att betala summan så dödar de helt enkelt Colellas son - som ändå är den fattiga och inte har några pengar att ge dem. Filippinis son kommer tillbaka säkert, men skammen är stor och alla pratar om Filippinis girighet.

Kvar är Merenda, som bestämmer sig för att ta lagen i egna händer. Han börjar arbeta sig igenom kidnappningskikten - från de närmasta fysiska kidnapparna, till mellanhänderna och så vidare, tills han kommer till toppen...

Detta är en riktigt, riktigt, riktigt bra rulle. Uppenbarligen brinner Di Leo för projektet, för det är så ambitiös, välskrivet och välspelat att man häpnar. Luc Merenda är stenhård, men samtidigt mänsklig som Colella och James Mason är briljant som den tragiska och patetiska kapitalisten Filippini som tänker allt i affärstermer. I en mindre roll ser vi också Vittorio Caprioli polischef Magrini. Han gör en hysteriskt underbar roll som en överstressad och uppenbarligen väldigt smart herre som försöker förklara kidnappningens filosofi för Colella i en underbar sekvens.

Första halvan är mycket drama och hyfsat lågmält, men sedan brakar det loss med snygga jakter och actionscener i ren Lenzi-kvalité. Även här blir det bilar och motorcyklar som far i höga hastigheter mellan små italienska stenhus, på vindlande bergvägar och oftast med blodspillan som utgång.

Slutet är opretentiös och ärligt, väldigt osubtilt och inte alls det där typiska mainstreamade. Colella gör det alla föräldrar som fått sitt barn mördat vill göra med förövarna.

Toppenrulle!