måndag, september 01, 2008

Recension: The Lodger (1944)


Äntligen fick jag se denna fria Jack The Ripper-filmatisering (som bygger på samma källa som Hitchcocks film med samma namn) och det var verkligen på tiden. The Lodger tillhör en av de där sällsynta filmerna som faktiskt kan sägas vara banbrytande och långt, långt före sin tid.

Jack The Ripper härjar i Whitechapel. En mörk kväll så knackar en man (Laird Cregar) på dörren till ett äldre par, herr och fru Bonting (som vill hyra ut ett rum. Han presenterar sig som Mr Slade och sysslar med medicin. Han har enbart en liten doktorsväska med sig och betalar bra i hyra.

Deras brorsdotter (tror jag) är den vackra Kitty Langley (Merle Oberon) som just har kommit tillbaka till London efter en succefylld tid i Paris där hon uppträtt med sin sång- och dansshow. Detta sammanfaller dock med att det visar sig att Jack The Ripper uppenbarligen är efter kvinnor som sysslar eller har sysslat med någon form av teaterverksamhet...

Samtidigt så blir Mr Slade allt mer intresserad av Kitty och hon ser honom som en snäll och udda man som inte är så farlig. Men frågan är just om han är farlig. Han kanske till och med är... Jack The Ripper?

Det är inte mycket i The Lodger som stämmer överens med den riktiga Jack The Ripper-historien. Det är egentligen bara namnet på mördaren och platsen som stämmer överens. Men det gör inte så mycket egentligen. Här har man uppenbarligen försökt skapa något annorlunda. Den stora skillnaden är att mördaren är efter teaterfolk. Detta berodde helt enkelt på att censuren inte tillät att prostituerade förekom på film (och tro mig, skådespelare är en passande ersättning). Men det till synes ganska mjuka manuset tillät också Laird Cregar, denna stora (även bokstavligen) skådespelare att gjuta eget liv i mr Slade och det gör han med bravur. Uppenbarligen djupt stör och med en nästan sexuell fascination av sin egen döde bror så svajar man själv fram och tillbaka över om han egentligen är Jack The Ripper eller bara en vanlig tokstolle. Cregar hade kunnat göra en parodi av rollen, men kontrollerar karaktären så vansinnigt bra att han utan tvekan är en av de mest unika och intressanta skådespelarna av sin tid. Synd bara att det han dog så tidigt.

Regissören John Brahm är tysk och kom, precis som många andra tyska kollegor, från en stämningsfull värld av ljus och skuggor. Även om filmen säkert hade en hyfsat begränsad budget så använder han kulisserna och tekniken så smart att han troligen tiodubblar filmens verkliga budget.

Ett måste för fans av fyrtiotalskräck.