måndag, september 22, 2008

Recension: Night of the Lepus (1972)


Det finns egentligen inte många filmer som jag sett fler gånger än Night of the Lepus! På VHS-tiden var det nog en av mina mest spelade filmer, och precis det konstverket som jag plockade fram när någon ville se en film de garanterat aldrig sett förut (Nightmare City och Atlantis Interceptors är två andra i den genren). Nyligen köpte jag den äntligen (ett par år för sent) på DVD och jag och Gregory tog ett nattligt besökt till kaninlandet!

Filmen börjar som alla filmer bör börja: med en torr nyhetsuppläsare som med mondo-artade kaninjakts-bilder berättar om den stora nya faran, kaninerna. Inte att de är stora och människoätande utan att de förökar sig i enormt takt och äter upp grödor och liknande. Mot detta så börjar vårt äventyr.


Vi befinner oss i Kalifornien och Cole Hillman (Rory Calhoun) lider av en enormt kaninplåga. Han får hjälp av den lokale sympatiska hotshoten Elgin Clark (DeForrest Kelley) som rekommenderar honom att lita det "unga" paret Bennetts, Roy och Gerry (Stuart Whitman och Janet Leigh) som experimenterar med att ta död på skadedjur utan att ta död på omgivningen också. De fångar in några kaniner och injicerar dem med en ny experimentdrog... men givetvis så släpper deras snorhyvel till dotter ut en av kaninerna... som växer, och vääääxer och VÄXER! Till slut är den nästan lika stor som en häst. Och eftersom den passat på att föröka sig så finns det snart tusentals giganto-kaniner i trakterna!

Efter några blodiga attacker så lyckas man lokalisera kaninerna till en gammal gruva, spränger skiten i luften och tror att allt är över. Men kaniner är som kackerlackor, och tar sig upp ur underjorden och börjar slita människor och hästar i stycken!!!


GUD VAD JAG ÄLSKAR DEN HÄR FILMEN! Faktiskt. Det inte direkt med att den skulle vara "dålig" (snarare tvärtom) utan att man bara fått för sig att göra en stenseriös film med jättestora mördarkaniner! Intressant nog så döljer trailer och allt annat promo-material det faktum att det rör sig om kaniner, och att man använt sig av "Lepus" är väl för att ingen människa vet att det betyder kanin på latin (det rimmar!). Som monsterfilm så fungerar den faktiskt bra. Trots att den har åldersgränsen PG i USA så är den riktigt blodig och brutal och kaninerna hugger direkt mot halsen, precis som de fruktansvärda monster de är.

Effekterna består mest av riktiga kaniner i miniatyrmiljöer samt ett par kanindräkter som används hyfsat effektivt, även om det är väl tydligt att det just är en snubbe i kanindräkt. De visuella effekterna varierar från knappt godkänt till riktigt usla och det förekommer märkliga misstag - till exempel att man kan se en kaninskötare springa hyfsat tydligt i bakgrunden i en nattscen.

Men den är aldrig tråkig. Den leverar blodiga kaninattacker, bra musik (ledmotivet är helgjutet), miniatyrer och en helt okey stämning. Sedan att den är groteskt fånig i stort sett hela tiden gör inget.

Det bästa är dock, som jag nämnt, att den är helt gjord utan någon ironi. Man har försökt göra en skrämmande kaninfilm. Misslyckats kapitalt. Men skitsamma. Jag älskar den faktiskt. Jag avslutar med en av den finaste citaten någonsin, där en polisman rullar in på en drive-in biograf och ropar ut, met en fet sjuttiotalsmegafon:

"Attention! Attention! Ladies and gentlemen, attention! There is a herd of killer rabbits headed this way and we desperately need your help!"