tisdag, september 30, 2008

Recension: Phantom Of Death (1988)


Det är nästan lite synd om Ruggero Deodato. Han har kastat ur sig filmer i många år, men han har endast lyckas få genistatus på grund av Cannibal Holocaust. Jag älskar CH, smart och otrevlig, men när det väl är dags för Deodato-kväll så blir det nästa hellre någon av hans snygga åttiotalsfilmer. Phantom Of Death har kommit lite undanskymd i mängden av sunkig italiensk åttiotalsskräck, vilket är synd då den är långt ifrån sunkig.

Sedan måste jag tillägga att även om filmen på något sätt anses vara en klassisk giallo, så är den inte det. Mördare avslöjas i stort sett med det samma och affischer och annat reklammaterial har aldrig dolt vem mördaren är. Bara så att ni vet.

Michael York, denna evige yngling, spelar Robert. En genialisk pianist som precis har fått sitt stora genombrott. Allt verkar gå toppen, även om kvinnoaffärena runt omkring honom inte alltid går så jättebra. En kväll så sker ett brutalt kvinnomord. En läkare som får halsen avskuren på sitt kontor. Kommisarie Datti (Donald Pleasence) blir den som ska undersöka mordet och fånga in förövaren.

Men mördaren börjar leka en katt- och råttalek med Datti och ännu en kvinna blir brutalt mördad, denna gången är det en av Roberts flickvänner. Förkrossad blir han den, som efter att ha hittat liket, måste ringa polisen. Men vad ingen anar är att det är Robert som är mördaren, och hans börjar sakta men säkert förändras... och det innebär också att hans sjuka idéer blir våldsammare och våldsammare...

Detta är, liksom Il Mostro di Firenze från 1986 och Santa Sangre från 1989, en form av anti-giallo. En giallo som är medveten om vad den är för något och visar den ur ett annat perspektiv eller på ett sådant sätt att den böjer på konventionerna. Santa Sangre hävdar jag är en klassisk giallo, fast sedd helt från mördarens synvinkel och där morden bara är en liten del i hans liv. Deodato spelar på giallo-temaet under hela den första halvtimme, men avslöjar sedan Robert som mördaren utan några större komplikationer. Genialt tycker jag. Detta innebär dock att filmen också ändrar sig rejält.

Från att ha varit en riktigt blodig rulle, så blir det mer ett psykologisk drama om en man som både fysiskt och psykiskt bryts ner samtidigt som han vill att polisen ska fånga honom (han till och med låter sig fångas vid ett tillfälle). Dock är filmen så snygg och välspelad (York är faktiskt lysande, och hans makeup är stundtals riktigt bra) att man köper förändringen. Donald Pleasence är gammal och skör, men gör en fin och nedtonad insats som en åldrad polis. Edwige Fenech är bra som kvinnan i filmen. I cameos ser vi också Ruggero Deodato själv, Giovanni Lombardo Radice (som är med utan att bli dödad!) och coole Hal Yamanouchi - italiens svar på... alla asiater som finns.

Phantom Of Death är en film som är smartare än man kan tro, och seriösare, men som lider av temposänkningen under andra halvan. Dock sevärd från början till slut.