söndag, september 14, 2008

Recension: Ratman (1988)


Det märkligaste med en film som Ratman är egentligen hur jag satt och funderade på hur det gick till under inspelningarna. Satt Warbeck där och tog en öl med Nelson De La Rosa på kvällarna, och diskuterade Nelson (dvs Ratman själv) politik med Janet Ågren? Troligen gjorde han det, för trots hans oerhört märkliga uppenbarelse så var han en gift man med ett baseball-intresse, men bara väldigt väldigt liten till växten.

En galen professor har fått för sig att han ska få Nobelpriset. Hur man nu kan få Nobelpriset genom att inseminera råttsperma i en apa. Jaja, alla har rätt att vara optimistiska! Tyvärr så blev resultatet en otäck liten råttapa med stora huggtänder och klor på fingrarna. Och dessutom sugen som fan på människokött!

Werner Pochath spelar Mark, en inte alls speciellt hunkig fotograf som åker ut med ett gäng fotomodeller och ska ta lite heta, coola bilder i djungeln. Givetvis kommer Ratman och äter upp en av modellerna, men det blir ett misstag och man förväxlar identiteten så att man tror att det är Janet Ågrens syster. Hon flyger dit, råkar träffa på en lönnfet David Warbeck, som spelar författaren Fred Williams, och tillsammans ska de försöka lösa mysteriet med alla dessa mord som plötsligt sker.

Medan så har Mark och resten av modellerna ingen aning om vad som skett i civilisationen, och när de söker skydd hos... den galna professorn så råkar de extra illa ut... för vem kryper omkring i mörkret, om inte RATMAN!

Åh, detta är trash. Megatrash. Men det var kul och fastfyllt trash. Den fräschaste av skådisarna, förutom alltid lika vackra Janet Ågren, var faktiskt Nelson De La Rosa. Kvinnorna i övrig såg ut som lyxhoror och Warbeck se ut som om han kommit från en vild barrunda. Pochath ser magrare ut än vanligt, men är liksom Warbeck en cool skådis i alla fall.

Nakna bröst är något som det bjuds på hela tiden, oftast väldigt långa tagningar. Filmen är dessutom ganska snygg, på det där lite sunkigare Fulvia Film-sättet. Det vill säga, snyggt ljus och regi - men troligen inte många omtagningar. Den är hyfsat blodig också, vilket var förvånande eftersom många säger att den inte är våldsam alls. Men Ratman-attackerna är kul, blodet sprutar en skvätt grafiskt gore. Man blir inte uttråkad i alla fall, och det känns inte tamt.

Nelson De La Rosa är sjukt bisarr som Ratman, och givetvis en perfekt casting.

Detta är en schyst italiensk skräprulle som inte strävar efter att vara smakfull eller politiskt korrekt. Det är ett typiskt exempel på det senare åttiotalets genrefilmer från Italien och utan tvekan en av de sleazigaste, trashigaste, billigaste och trevligaste.