onsdag, september 24, 2008

Skamlös hyllning: Nightmare City (1980)


Jag har två DVD-versioner av Nightmare City. Jag har tre stycken VHS-utgåvor av Nightmare City. Jag har ett signerat brev av Umberto Lenzi inramat på väggen. Så mycket gillar... förlåt, älskar jag Nightmare City. Detta är inte en recension. Detta är en hyllning.

Det kanske är för att jag känner mig besläktad med Lenzi. Han är uppenbarligen skvatt galen. För honom är Nightmare City ett viktigt verk, samtidigt som det är renodlad underhållning. Han drar paralleller till filmen Philadelphia till och med. Så viktig är den.

Och vet ni vad? Han har helt rätt. Förvisso kanske Romero var först ut med galna människor som slår tillbaka mot samhället i och med hans fina Crazies. Vi pratar levande människor alltså, inte levande döda. I Lenzi version så blir människorna smittade genom en radioaktiv olycka. De förvandlas långsamt till muterade monster-människor som vill hugga ihjäl folk med allehanda tillhyggen och dricka deras blod. Dessutom är de snabba, starka och jävligt ateltiska. Liksom zombis så tar man ihjäl dem genom att skjuta dem i skallen eller elda upp, men där tar likheterna slut. Mutanterna här tänker, men vreden - eller The Rage som 28 Dagar-filmerna kallar det, tar lätt överhand och det blir ett fett blodbad av det hela.


Där Lenzi inte klarar sig upp på samma tekniska nivå som vissa andra i genren så klarar han sig dock ännu bättre i och med att han uppenbarligen inte har gjort en skräckfilm. Han har gjort en actionfilm. Kanske en hybrid mellan Dawn of the dead och Death Wish 3. Det är toktempo i actionscenerna och stuntmännen får arbeta hårt i slagsmål, fall och att döda varandra på blodiga sätt. Goret är billigt, men effektivt, och det är aldrig - observera det - aldrig tråkigt.

Liksom många andra av Lenzi insatser inom skräckfilmen så har han vräkt på med märkliga detaljer: den knivkastande kirurgen, den smaklösa dansshowen, exploderande strömlösa tv-monitorer, kameramän i labbrockar och tonvis med annat som man först ser när man sett om filmen ett antal gånger. Inget verkar passa, men i den galenskap som kallas Nightmare City så fungerar det som handen i handsken. För att inte tala om det beryktande slutet, som jag egentligen borde hata, men som nu känns så perfekt att jag inte skulle kunna se orginalslutet som producenterna ville ha: att våra huvudroller räddades och flög iväg mot gryningen.


Lenzi har en standardeffekt i sina filmer, speciellt dem från åttiotalet. Han fäster en peruk på en behållare och låter en yxa eller machete slå upp ett blodigt jack. Jag har nog sett det i de flesta av hans åttitalsskräckisar, så även här. Det exploderar även gott om huvuden, teaterknivar används mer än lovligt och många nakna kvinnor får sätta livet till av tuttälskade mutanter.

Dessutom, bisarrt nog, så dyker Antonio Mayans upp i en okrediterad roll som Hugo Stiglitz kameraman. Helt oväntat. Sedan är han borta igen. Han måste ha haft ont om pengar...


Men trots tokigheterna så blir det en grymt effektiv action/äventyrs-film. Lenzi laddar även upp med ett par utmärkta, mörka och brutala skräcksekvenser: när Francisco Rabals (hur fan fick de med honom i filmen) fru råkar ut för otäckheter i deras hus och den fantastiska sjukhusattacken där en Mark Levengood-zombie är en av höjdpunkterna. Men stämningen är det inte fel på, och liksom en god chokladask så har Lenzi utelämnat rom-russin och kör bara på nougaten, nötterna och allt det där som man verkligen vill ha.

Det är en pandoras ask av grym, blodsprutande kvasi-samhällsmedveten underhållning.