fredag, september 05, 2008

Walkman i Polen


G och hans mor har väl inte någon smidig relation idag, men han berättade om när han var barn och fyllde år. Hans mor hade sparat ihop pengar och köpt en Walkman, ni vet den bärbara kassettbandspelaren. Bara att köpa en sådan var säkert både dyrt och komplicerat en Polen under åttiotalet, men svårast var att få tag i musiken. Det fanns dock vissa radiostationer som spelade kommersiell icke-polsk musik om nätterna och hon hade stannat uppe och fyllt helt helt kassettband med låtar direkt från radion som G fick samtidigt i födelsedagspresent. En av låtarna var av B52's och det var precis den vi lyssnade på härom kvällen när han kom ihåg vart han hört den första gången. Jag gillade det hans mor gjorde. Det var väldigt gulligt, och jag önskar att hon kunde vara lika gullig fortfarande mot honom...

Själv hade jag också en walkman, en gul rackare. Men jag hade flera eftersom jag avverkade dem på löpande band. Det värsta var när min mor gav bort min kassettbandspelare till någon som inte hade någon (Ett kännetecken som är allt för vanligt i vår familj. Morbror Sigge brukade ge bort sina skor till folk som inte hade några till exempel. Hans enda skor. Eller hans finaste skor. Jag blev väldigt, väldigt arg på morsan då... men jag fick väl en ny antar jag. Nostalgiker har jag aldrig varit så jag har aldrig drömt mig bort till de där magiska blandbanden som en del yrar om. Givetvis hade jag blandband. Massor. Jag såg alltid till att spela in nya låtar när vi skulle ut och resa eller när jag var ute och gick. Men kvalitén var alltid usel och banden hade en tendens att gå sönder när man spolade fram och tillbaka till sina favoritlåtar. Då fick man skrynkla upp bandtejpen igen och sedan vara beredd på att kanske spola förbi de känsligare partierna i fortsättningen.

Det fanns vissa i skolan som hade dyrare walkmans. De var såpass känsliga att de kunde spola fram till nästa låt och stanna automatiskt. Jag misstänker att det berodde på att den kände av vart det var ett tomrum. Sedan dök det upp bärbara cd-spelare (Vi var som vanligt riktigt sena med att skaffa CD-spelare också, liksom med VHS-spelare - vi var nog de sista på jorden som hade betamax!) och ljudet blev sååå mycket bättre. Dessutom höll skivorna betydligt bättre. Där var det istället spelarna som var känsligare tror jag, och det blev några såna innan jag helt gick över till mp3.

Usch då. Det kändes nästan lite nostalgiskt det här. Det ska inte upprepas.