söndag, oktober 19, 2008

De Tio Bästa Låtarna Någonsin (enligt mig)!


De tio bästa låtarna någonsin? Vem lurar jag? Mig själv? Jag har försökt gå tillbaka och se vilka tio låtar som hela tiden dyker upp på mina spellistor, vilka jag försöker pracka på folk och vilka som jag känner mig lugnast av att lyssna på. Som en trygg gammal vän som kanske inte överraskar, men som är så genomgod och intelligent att man aldrig vill släppa taget.

Några av låtarna har dykt upp i mitt liv det senaste året, medan vissa har hängt med sedan jag började spara pengar och köpa vinylskivor, eller tvinga morsan att köpa viss musik i julklapp och liknande. Jag påstår inte att valen är orginella - det är helt oviktigt - utan att dessa låtar betyder något för mig. En ren egolista när det gäller musik alltså.

Naturligtvis kör jag ingen inbördes ordning då det är helt och hållet omöjligt. Jag har också helt skippat Beatles och Frank Zappa då dessa artister har så många låtar som jag skulle kunna geniförklara att det skulle vara omöjligt att genomföra en lista. Musik gjord för filmer har jag också skippat, annars skulle varenda Paul Giovanni-verk från The Wicker Man hamna här också.

Så håll i hatten!

Little Bird - Beach Boys
Dennis Wilson skrev denna poppärla för en av Beach Boys bästa album, Friends. Som vanligt med Dennis så handlar det knappast om något upbeat, utan att myspositiv sång som närmast är poetisk i sin dystra ton. Jag vet om Brian Wilson var inblandad i produktionen, men det finns en Brian-känsla över den. Speciellt både cello och banjos petas i i arrangemanget. Rader som "Dawn, bird’s still gone. Guess I’ll go mow the lawn" är så skönt enkla, kanske naiva, men först och främst äkta.

In Every Dream Home A Heartache - Roxy Music
Bryan Ferry skrev denna sång om... tomhet, skulle jag gissa, för Roxy Musics andra album. Det osar av tom dekadens, vackert och dyrt boende och en man vars enda kärlek är en uppblåsbar docka. Första halvan är lugn, nästan enformig i Ferrys nästan uttråkade sång, och väller sedan ut i en explosiv instrumental andra halva. Jag får gåshud av den, och gissar att många andra känner samma sak. "Immortal and lifesize" - svart humor när den är som bäst.

Yours Truly, 2095 - Electric Light Orchestra
ELO har länge tillhört ett av mina favoritband, men jag lyssnade mer på dem när jag var tonåring. Svulstig, symfonisk rock med inslag mysticism och nostalgi. En av deras bästa plattor är Time, ett konceptalbum från 1981. Jeff Flynn vräker på med allt: trance-knorror, discovioliner, robotröst, synthar, telefonröst, en extremt catchy refräng och en svart text om en man som sjunger om den robotkvinna han fått tilldelad sig i framtiden, men som är kall och hård (hon är av märket IBM).

One - Harry Nilsson
På Harrys andra album, det nästan perfekta Aerial Ballet, så inleds mästerverket med denna förtjustande popsång med en ordlekande text som på ett minimalistiskt sätt berättar om hur trist det kan vara att vara "one" och inte "two". Egentligen föredrar jag den mindre perfekta versionen på Aerial Pandemonium Ballet, även om basslingan i den egentligen förtar lite av kraften i texten och melodin.

Supper's Ready - Genesis
Visst, det är en kliché, men Supper's Ready är en fantastisk låt på tjugotre minuter! Det är en Genesis-klassiker och ett mästerverk i en dubbeltydlig och surrealistisk text, vilda melodivändningar och ett renodlat mästerverk. Kanske väldigt pretentiöst, men who the fuck cares? Följande rader får mitt hår att resa sig när Peter Gabriel sjunger dem:

I know a farmer who looks after the farm.
With water clear, he cares for all his harvest.
I know a fireman who looks after the fire.


Bonnie And Clyde - Serge Gainsbourg
Jag har alltid haft svårt för sextiotalskitch, och Serge Gainsbourg måhända ha varit ett geni, men han var skyldig till många av dessa färgglada, småperversa sextiotalshits. Men berättelsen om Bonnie och Clyde hör till det bästa han gjorde under sextiotalet, och stråkarna och Brigitte Bardot extremt dåliga uttal av "Bonnie" (som blir "Bööni") känns så rätt. Dessutom, men jag kanske är galen, har jag lärt mig uppskatta det där apljudet som tjoar sig fram i bakgrunden.

Down River - David Ackles
Ackles var en av USA's främsta låtskrivare, utan någon större konkurrens. I alla fall enligt mig. Han verkade vara en person som trodde på det han skriv, och visade ett fantastiskt social engagemang genom sina låtar. Det mesta han skrev känns väldigt personligt också, och denna historia om ett möte mellan två före detta älskare, där mannen varit ute i krig och kvinnan gått vidare i sitt liv är fylld med så mycket bitterljuv romantik, respekt och mänsklighet att det är förvånande att det går att skildra sånt så äkta i en låt. Down River kanske har blivit en standard genom åren, kanske till och med utsliten. Men bra är den.

Break The Black Ice - Death In June
Douglas Pearce tillhör en av de mest kluvna kompositörerna och artisterna jag vet. Öppet bög, judevän och författare av känslostarka sånger, men samtidigt anklagad för att vara nazi-sympatisatör och fascist - vilket beror på hans flörtar med de tredje rikets symbolik och många låtar handlar kan relateras till trettiotalets tyskland och kriget. Break The Black Ice är en grymt vacker sång med en luddig text om död, kärlek och om... jag vet inte. Det finns en version där där en kvinna sjunga, eventuellt trans-aktivisten Andrea James, men jag föredrar Douglas röst.


You're Something Special to Me - The Shaggs
The Shaggs var ett sanslöst band, men som på något sätt, i allt sitt kaos, är tilltalande. Just denna naiva låt om kärlek blir som bäst när Optiganally Yours gör den, då de både är mer erfarna musiker och har kunnat stabilisera den fina melodin och texten - som långt ifrån är komplicerad. Men den känns äkta och är ett av de där få tillfällena då tonårs-diktning faktiskt kan bli riktigt träffande.

Toyboat - Yoko Ono
Yoko Ono kommer nog aldrig att geniförklaras på det sätt som hon borde ha gjorts för länge sedan. Denna udda konstnärinna slutförde och släppte sitt album Season Of Glass bara sex månader efter att hennes make, John Lennon, blev mördad. Låtarna är för det mesta väldigt starka, och för mig har alltid den naiva Toyboat stått ut som en av de bästa låtarna. Hon ser sig som en liten flicka som väntar på en båt som ska rädda henne från där hon är nu. Så ser jag det i alla fall, men det är en barnfantasi då båten bara är en leksaksbåt. Starkt.

Det var inte så svårt. Tror jag. Fast jag kommer antagligen ha andra åsikter, eller delvis andra åsikter, nästa år. De flesta av låtarna är väldigt mjuka och har starka melodier, men vissa dagar så anser jag att Judas Priest titelspår Painkiller är den bästa låten som skrivits, så ni ser svårigheterna att lista mina tio absoluta favoritlåtar.

Så där ja, vad är era favoritlåtar?