fredag, oktober 17, 2008

Där vill jag inte heller simma


Stationsvakt skrivs det om en av hans sina värsta mardrömmar, att behöva trampa rakt ner i ett ruttet djurkadaver som ligger och flyter under vattenet. Känna hur den spända huden brister och foten hamna rakt ner i innanmätet. Det är intressant, eftersom det är något som jag oroa mig för än idag och gör att jag helst inte badar.

Det var Pete, en knasig britt som bodde och arbetade på Venngarn när jag var liten. Han hade stort skägg, märklig brytning och var enormt kul. Givetvis blev han för kontroversiell för de mer moraliska lektanterna, och ja... jag vet inte vart han tog vägen. Kanske är han fritidsledare någon annanstans? I alla fall brukade vi åka ett gäng och bada på sommaren. Det var en fullspäckad badplatset strax utanför Sigtuna (kommer tyvärr inte ihåg namnet) och denna gången berättade Pete, på sitt vanliga makabra humör, att någon hade drunknat där nyligen och att man inte hade funnit hans kropp.

- Se upp vart ni sätter fötterna, så att ni inte trampar rakt igenom den uppsvullna och ruttna kroppen!

Med en brittisk brytning givetvis. Sedan höll jag mig från att bada. Jag tänker på det fortfarande, de få gångerna jag tar mig ut i vattnet faktiskt. Tänk att känna hur det kalla köttet, de slemmiga ruttna inälvorna, fastnar runt fötterna och man halkar omkring där, känner ryggraden för några sekundern, innan man lyckas ta sig loss och simma in mot land...