lördag, oktober 04, 2008

Eastman-institutet och Mannen På Taket


När jag nära Odenplan så brukar jag nästan alltid se till att gå förbi Eastman-institutet. Inte för att jag är en av dessa barns om fick uppleva hemsk tandläkar-tortyr där en gång för hundra år sedan, men för att den fantastiska finalen på Bo Widerbergs Mannen På Taket.

Eftersom miljön är så unik och såpass centrerad så är det lätt titta upp och föreställa sig att Åke Erikssons (Ingvar Hirdwall) automatvapen ska börja smattra ihjäl snutar runt omkring en. Jag och Gregory tittade förbi där, där han fick uppleva hur jag försökte beskriva scenerna - han har själv aldrig sett filmen kan tilläggas - och hur exalterad jag blev på bara tanken av just den här rullen.

Det som Bo Widerberg klarade så elegant var att faktiskt skapa en av Sveriges få enda riktiga actionfilmer. Ja, eller actionfilm är väl att ta i. En riktig actionfilm, enligt mig, har en story som drivs fram av actionscenerna. Men Mannen På Taket är ju lite mer än så, och kör ett lugnt tempo fram till när Åke Eriksson börjar hämnas på det sviniga svenska samhället - vi har full förståelse för vad han gör, och det har även Martin Beck - spelad av den enda som fångat karaktären rätt: Carl-Gustaf Lindstedt. Alla andra, inklusive Gösta Ekman och den hemske, hemske Peter Haber, har misslyckats kapitalt.


Här stannar en polisbil för att undersöka en parkerad polisbil. Jag tror det är tre poliser. Den ena blir snabbt skjuten i magen så att blodet sprutar, den andra kastar sig ner i fontänen eller vad det nu är och den andra gömmer sig i bilen. Sedan kommer det ett litet barn och undrar vad som står på, men blir brutalt ivägsläpad en en äldre pojke - de verkar slå sig rejält när pojken snubblar. I bakgrunden ser vi institutet och där Kollberg (Sven Wollter) och Gunvald (Thomas Hellberg) gömmer sig och tar sig in genom att krossa glasdörren.


Där uppe, vid den sista balkongen med glastak, så sitter Åke Eriksson (Hirdvall) och skjuter. Bland annat skjuter han på en polisbil så att den krashar rakt in i en annan bil, i en scen som skulle kunna vara hämtad från en Frankenheimer-rulle. Allt känns väldigt realistisk. Min favorit är när den lilla tanten, som bara var en vanlig förbipasserande, övertygades av Widerberg att ställa upp i en scen och gömma sig vid ett träd. Filmmagi.


Så här roligt hade Gregory det, men hade han sett filmen - och det ska han göra någon dag - så kommer han förstå var jag var så entusiastisk.

Mannen På Taket, troligen den bästa svenska filmen som gjorts - och det var mer än trettio år sedan. Säger mycket om de mediokra svenska filmskapare vi har idag - och då är jag inte, lovar och svär, en nostalgiker.