måndag, oktober 13, 2008

Recension: Black Sunday (1977)


"There has never been a motion picture adventure like..." (sedan titeln givetvis)

Jag älskar såna taglines! Folket bakom Black Sunday visste att det var en förbannat bra film. Den hade en budget som troligen var över det normala, ett kanongäng med skådespelare, ett skarpt manus och gott om action och underhållning. Så hur i hela friden kan den vara så okänd?

Kapten Michael J. Lander (Bruce Dern) är galen. Komplett galen. Mest av hämnd och bitterhet. I allt detta så har han lärt känna den mystiska och vackra Dahlia Iya (Marthe Keller), som egentligen är en av den palestinska terrorgruppen Black Septembers mest farliga kvinnor. Hon har manipulerad och uppmuntrat Michael till att genomföra det värsta terrorattentatet någonsin, mot Super Bowl - där ett Goodyear-luftskepp ska ta död på åttiotusen besökare, inklusive president Carter.

Men givetvis är någon på jakt efter dem. Det är den allt mer tvivlande och åldrande israeliska agenten Kabakov (Robert Shaw) som själv pysslat med sin egen form av accepterad terrorism i över trettio år, men börjar bli allt tröttare. Med sig har han den unge Moshe (Steven Keats) och en sparringpartner i FBI-agenten Sam Corley (Fritz Weaver).

Medan Kabakov börjar arbeta sig allt närmare Dahlia och hennes planer, så kämpar hon med att upprätthålla den psykiskt instabile kaptenens känslor för henne... och för det fruktansvärda dåd de ska genomföra...

Wow. Vilken bra film! John Frankenheimer står bakom kameran och han var USA's bästa actionregissör. Det finns få som kunde få ut en sådan våldsam realism ur vilka storys som helst. Han gillade att bege sig rakt ut i ett ovetande samhället och skjuta scenerna för maximal realism. Visst, ibland ser man hur folk tittar in i kameran och undrar vad som pågår, eller duckar snabbt när den sveper förbi. Men det är inget som stör, eftersom han fick till en naturlighet hos människor som Colin "sopan" Nutley skulle kunna döda för.

Det är gott om action också. Givetvis. Filmen inleds med ett synnerligen våldsamt anfall i Beirut där Kabakov (Shaw är för övrigt lysande) och hans team slår till mot en terroristcell. Explosioner och squibs, oftast med de riktiga skådespelarna mitt i infernot. Tillbaka i USA så blir det några schysta jakter, mycket blodiga squibs, ett huvud som sprängs bort, ett annan stackare som blir penetrerar av tusentals spikar och ännu mer squibs. Frankenheimer går hårt fram här.

I finalen så använder sig han av åttiotusen statister också. Alla är naturligtvis inte medvetna om det, men han har placerat kameror och skådisar mitt under ett riktigt Super Bowl och får till fantastiska och gigantiska scener. När det senare bryter ut panik så får vi se några tusen springa omkring i kaoset, och det känns fett. Minst sagt.

Gillar man sjuttiotalsthrillers, sjuttiotalsaction, nya filmer som München och givetvis regissören Frankenheimer så finns det inga ursäkter att inte se den. Ruggigt bra. Huvva!