torsdag, oktober 23, 2008

Recension: Caligula & Messalina (1981)


Det var länge sedan jag såg ett italiensk historiskt spektakel, och vad passar då bättre än att se Bruno Matteis legendariska Caligula-rip off Caligula & Messalina. Naturligtvis gjord för att casha in på Tino Brass mästerverk, fast med en promille av budgeten och en uppsjö av stockfootage! Njuta Films ger faktiskt ut den här filmen på DVD i Sverige, och det är bara att tacka och bocka för en sån kulturskatt! Nåväl, åter till filmen.

Vi får åter igen följa Caligulas (Gino Turini) äventyr som perverterad kejsare. Han retar långsamt upp sina närmaste genom absurda idéer som att göra sin häst till senator (eller nåt sånt), ordna orgier lite då och då och avrätta folk på löpande band. Med sig har han Messalina, som är en riktig lyckosökerska. Hon konspirerar också och intresserar sig allt mer för den impotente Claudius, en till synes vettig man som tyvärr kryper lite för mycket för Caligula.

Medan fortsätter Caligula att roa sig, och verkar inte speciellt oroad över konspirationerna som hägrar runt hörnet. Han våldtar en brudgum, tittar på när hästar och åsnor parar sig och roar folket med gladiator-spel istället...

Det är inte mycket till story i Caligula & Messalina, det måste erkännas. Den är inte ens i närheten av Tino Brass dekandenta vision av Caligulas liv, och där Brass gärna med en viss finess visade perversionerna och våldet så går Mattei (och uppenbarligen två andra regissörer) in för att bara filma det så fort som möjligt utan någon större inspiration.

Men det är inte så illa faktiskt. Det är tonvis med naket kött, allt från fagra nymfer till perversa dvärgar. Kul, naturligtvis. Filmen ändrar dessutom inriktning runt en timme och blir betydligt intressantare och tajtare rent intrigmässigt. Av någon anledning så blir den också en aning snyggare, men det är väl bara en slump. Jag har en förkärlek för långa, röda draperier i bakgrunden. Mattei har sockrat filmen med stockfootage också, som faktiskt fungerar riktigt bra för att få den att se fetare ut. Det mesta verkar vara hämtat från Sergio Leones mästerverk The Colossus of Rhodes (recenserad här) kan tilläggas.

Caligula & Messalina (som jag tycker borde ha hetat Caligula & Claudius faktiskt) är inget mästerverk, men det är stundtals utmärkt sleaze med rejälta trashtendensen. Den bjuder på våld, sex och ojämnt skådespeleri (Gino Turini är riktigt blek som Caligula, medan snubben som spelar Claudius får till mer djup i sin karaktär), precis som vi vill ha det i en Mattei-film!

Och ja, filmen har en riktigt, riktigt, riktigt bra scen: en man har blivit dödad och en kvinna, uppenbarligen sinnessjuk, börjar promenera omkring i rummet - runt den döde - som en häst. Det är som hämtat från en Jodorowsky-film!