söndag, oktober 26, 2008

Recension: Edge Of Sanity (1989)


Harry Alan Towers är en snubbe som haft en fenomenal talang att producera filmer som är märkliga kombinationer av ren lågbudget-sleaze och productions values som ser ut som en riktigt dyr film, oftast med bra skådespelare, kulisser och inte helt sällan i historiska miljöer. Edge Of Sanity är en riktigt nasty liten rulle som kombinerar historien om Jack The Ripper med Robert Louis Stevenson roman "The Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde".

Anthony Perkins (bisarrare än någonsin) spelar Doktor Jekyll, en hyvens kille som i jakten på ett perfekt bedövningsmedel råkar skapa en drog som tar bort all hans inlärda moral och tar fram odjuret inom honom: Mr Hyde. Beväpnad med en käpp och en skalpell så beger han sig ut i Whitechapel och börjar mörda prostituerade.

Han blir mer intresserad av lyxhoran Susannah (Sarah Maur Thorp) som jobbar för bordellmamman Madame Flora, och hänger allt mer där på nätterna. Hans fru tror dock att han jobbar på sjukhuset med denne märkliga patient, Mr Hyde...

Till slut så behöver Jekyll inte ens ta drogen för att förvandlas till Hyde. Det går inte att stoppa längre...

Regissören Gérard Kikoïne gjorde tidigare porrfilmer, av den mer påkostade sorten kan tilläggas, och det märks då det är en stor fokus på sex och sleaze. Men han klarar sig betydligt bättre än andra regissörer som försökt ta sig från porr till "seriös" film. Kameran är "all over the place" (som man brukar säga på engelska) och det används ofta fisheye och andra objektiv för att tweaka bilden. Scenografin är färgstark och påkostad och det är ofta det andast italiensk sextiotalsfilm med färgskalorna och vinklarna.

På något sätt känns det som en svagare systerfilm till Crimes Of Passion, där Perkins gör en en minst lika bisarr roll och som också bygger mycket på grovt våld och grovt sex.

Visuellt är alltså Edge of sanity strålande, men tyvärr så känns den också ganska tom. Trots att Anthony Perkins som vanligt är strålande (han är så bisarr och svart att jag satt och funderade på om han verkligen inte var så på riktigt också, speciellt med tanke på alla de svarta roller han gjort) och alla andra skådisar klarar sig bra så blir det lite av en jaha-upplevelse. Var det inte mer än så? Vad var poängen bakom den snygga fasaden, nakenheten och alla avskurna halsar?

Det är alltså en typisk Hary Alan Towers-film, på gott och ont.