lördag, oktober 11, 2008

Recension: Executive Action (1973)


Det måste ha varit kontroversiellt att redan efter tio år producera en såpass intelligent långfilm som påstod att JFK-mordet var en konspiration, beställd av högt uppsatta republikanska affärsmän. Men 1973 så kom Executive Action, en lågmäld och välskriven thriller som metodiskt lägger fram en teori, som för övrigt nästan är identiskt med den i Oliver Stones mästerverk JFK.

Historien berättas helt ur konspiratörernas synvinkel, ledda av Burt Lancaster och Robert Ryan. Tillsammans med ett gäng andra obehagligt rika män med kontakter överallt, så iscensätter de ett avancerat marionettspel av falska ledtrådar, syndabockar och givetvis det skickliga team som utförde mordet på JFK. Det är historien rakt upp och ner, från det första mötet, tills det att Jack Ruby skjuter Oswald och vittena börjar dö en efter en. Torrt och rakt. Som jag vill ha det.

Flera gånger kom jag och tänka på David Finchers Zodiac, eftersom den liksom Executive Action närapå helt utesluter privatlivet ur handlingen. Zodiac har givetvis lite mer, men känslan är liknande. Dialogen är enkel och handlar enbart om planeringen av mordet, samt politiken runt det hela, och det framförs med perfektion av ett gäng veteraner. I mindre roller ser vi också Ed Lauter och Dick Miller, som delar av mord-teamet.

Regissören David Miller använder sig mycket och ofta av väl valda dokumentära klipp, vilket vissa innehåller nyinspelat material. Så det är mycket grynigt TV-material, journalfilmer, allt som skildrar Kennedys sista månader i livet. I vanliga fall skulle jag tyckt detta vara irriterande, men det används så väl och så spännande att man rycks med och ser fram emot nästa gång.

Mycket av det i filmen är otroligt likt Oliver Stones JFK, som jag anser är världens bästa konspirationsthriller. Jag satt också och funderade på om Stone använt sig av materialet direkt från filmen, då det finns många fina och bra tidsenliga vyer över Dallas och Dealey Plaza. Skillnaden här är att Miller och manusförfattaren Dalton Trumbo renodlat historien till något som inte innehåller några personliga reflektioner, bara den fakta som de anser är korrekt.

Jag har läst på en del om mordet under åren, och de mesta av faktan som läggs fram i både Executive Action och JFK är bra underbyggd... men sedan, för att göra det till spännande filmer, är en helt annan sak. I båda fallen har man lyckats även på den fronten, byggt om och modellerat en aning för att få den thriller-vision som man föreställt sig. Sånt gillar jag. Det finns ingen sanning, utom den sanning man själv upplever.