torsdag, oktober 09, 2008

Recension: The Ghost Galleon (1974)


Den tredje delen av De Ossorios Blind Dead-serie har jag nu äntligen sett, och med tanke på att jag hört en del negativa ord om denna så var det en extrem överraskning. Kan det vara så att The Ghost Galleon är den mest stämningsfulla och välskrivna delen hittills?

Filmen börjar lite banalt med lite fotomodell á sjuttiotal som poserar. Men av modellerna misstänker att deras manager har något med ett försvinnande att göra. Det visar sig att den försvunna modellen har ställt upp på ett avancerat fotomodelljobb som innebär att hon och till modell ska bli upphittade i en lyxig livbåt, och på så sätt ge bra reklam åt båttillverkaren. Lite långsökt kanske, men that's the deal!

Tyvärr så förlorar man kontakterna med modellerna på havet, eftersom dessa har gjort valet att kliva ombord på ett spöklikt gammalt skepp som kommit seglandes genom dimman. Givetvis är det våra kära blinda riddare som bossar över skeppet och de är givetvis ute efter blod!

Vårt kära gäng beger sig ut på räddningsuppdrag, kliver ombord på båten och blir fast i ett terrorgrepp! För riddarna släpper ingen levande...

Visst, ni ser. Storyn är inte mycket att hurra för. Men det är en välberättad och spännande historia som bygger mycket på det fantastiska klaustrofobiska skeppet. Scenografin (eller om det är ett riktigt skepp?) är vansinnigt välgjord och tänk er att dessa blodtörstiga huv-riddare långsamt vandrar omkring där i mörkret och dimma på jakt efter kött? Det är en genial idé. De Ossorio har haft en löjligt liten budget, vilket visar sig speciellt när man ser skeppet på distans - där miniatyren uppenbarligen är för liten för att överhuvudtaget kunna vara övertygande.

Men han kan också detta med att berätta en skräckfilm, och jag hittar inget som helst negativt med hur han skildrar terrorn ombord. Förvisso är det lite ont om blod och gore - vilket alltid är kul - men en scen är ändå hyfsat grafisk och blodig, så det kryddar anrättningen väl.

Skådespelarna är också riktigt bra. Bland annat ser vi pålitlige Jack Taylor som båttillverkaren som faktiskt har ovanligt mycket känslolager och karaktärsdjup för att vara en girig småskurk i en billig sjuttiotalsskräckis.

Dessutom är slutet förträffligt, och coolt givetvis. Jag för helt och hållet för denna snygga, snygga och lite mer snygga zombie-spök-mumie-skepps-rulle!