lördag, oktober 18, 2008

Recension: Mausoleum (1983)


Av någon anledning så känner jag ett tvång att se alla filmer med den märkliga skådespelaren Marjoe Gortner, och Maosoleum har länge legat högt på Marjoe-listan. Trashig åttiotalsskräck kan egentligen aldrig vara fel, speciellt ambitiös skräpfilm från åttiotalet.

Familjen Nomed (läst deras namn baklänges) har sedan länge haft en förbannelse över sig. Alla deras förstfödda kvinnor blir automatiskt galna, eller som det egentligen är: besatta av en demon som annars är fången i deras familjemausoleum! Men Susan (Bobbie Bresee) har klarat sig ganska bra från det hela, förutom en liten incident i sin barndom och nu har hon vuxit upp till en storbystad kvinna i sina bästa år som dessutom är gift med Oliver (Marjoe Gortner).

De har ett gigatiskt hus vid vattnet och har dessutom två anställda, en snuskgubbe-trädgårdsmästare och en smått alkoholiserad hushållerska som mest går och muttrar arg för sig själv. Men plötsligt så har demonen lyckats ta sig fri och tar över Susan, och börjar avverka personer som kan vara till någon form av irritation. Hon har sex med trädgårdsmästare, och dödar honom sedan med en räfsa, bränner upp en efterhängsen karl på en pub och fortsätter sedan med närmare och kärare släktingar...

Nu lät väl mitt lilla synopsis ganska normalt, men det är en galen film. För det mesta sker saker utan någon som helst anledning, och trots att Susan uppenbarligen är besatt och får gröna ögon så är det ingen som reagerar riktigt ordentligt över detta, speciellt när hon får utbrott i köpcentrum och andra offentliga ställen. Scenerna är oftast ljussatta med starkt grönt eller rött ljus, vissa effekter är sanslöst slarviga medan andra effekter, som ska skildra samma sak, ser skitbra ut (jag talar främst om ögoneffekterna här), fotografen framar bilden väldigt konstigt, oftast så att det blir mer fokus på väggen bakom än på skådespelarna själva och historien innehåller en del där plötsligt törnekronan som satt på Jesus huvud dyker upp utan någon större förklaring!

Men jag gillar att se bra saker med filmen, och det är i alla fall ingen tråkig film trots att den är extremt cheesy och väldigt trashy. Bobbie Bresee är kanske ingen lysande skådis, men hon är fantastiskt creepy stundtals (och visar mycket humor och intelligens i kommentarspåret för övrigt) och lever sig verkligen in som demonbesatt naken kvinna. LaWanda Page, som spelar hushållerskan Elise, var här sextio år och fortfarande aktiv som stand up-komiker (hon måste ha varit den första svarta kvinnan i det yrket förresten) och är otroligt rolig i sin lilla roll. Marjoe verkar inte helt inne i vad han gör, men har den där märkliga ostadiga blicken och känslan av att vara en psykopat (på riktigt) som gör att han blir sevärd.

Goret är helt okey, om än inte i några oerhörda mängder. Så det var en kul liten film, både bättre och sämre än förväntat.