lördag, oktober 04, 2008

Recension: Meteor (1979)


Det görs på tok för lite katastroffilmer. I alla fall katastroffilmer som faktiskt bjuder på feta, långa katastrofscener. Under sjuttiotalet fanns det några gobitar. Klyschiga mästerverk som Earthquake (som hade tonvis med coola scener), slipade klassiker som Towering Inferno och mysiga och underhållande lågbudgetrullar som City On Fire och Avalanche (som jag skrivit om här). Meteor blev en av de sista i genren, och inte den bästa. Men om man låtsas att man är tio år igen och morsan har hyr Meteor på VHS, ja då kan den faktiskt bli något.

Sean Connery, med oinspirerad toupé, spelar machoforskaren Paul Bradley. Avhoppare från NASA och numera tävlingseglare. Men när Orpheus, en väldigt stor meteorit tar fart mot jorden så kallas han in till sina forna arbetsgivare igen.

Det visar sig att hans fina uppfinning Hercules, som skulle användas mot till exempel hotande meteoriter har förvandlas till en krigsmaskin mot Sovjetunionen och givetvis gillar han inte detta. Men nu måste den bli en meteor-dödare igen, men man kan bara lyckas med uppsåtet om Sovjetunionen gör det samma med sin raketbas, Peter The Great.

Att samarbeta med Sovjet är kanske inte helt populärt, och det är speciellt paragrafryttaren General Adlon (Martin Landau i högform) som motsätter sig detta, men måste krypa tillbaka när man tar dit Sovjets ledande forskare i ämnet, Dubov (Brian Keith) och hans vackra assistent Tatiana (Natalie Wood). Den senare börjar Doktor Paul Bradley limma på i samma sekund som han ser henne.

Men det är inte bara Orpheus som är farlig. Det splitter som den medför börjar ta sig in i jordens atmosfär och slår ner på väl valda platser, vilket orsakar massiv förstörelse. Kommer man att kunna stoppa Orpheus, USA och Sovjet tillsammans?

Nja. Meteor är inte den bästa rullen. Det är långt ifrån den bästa. Problemet ligger på två punkter: den är lite för mycket efter standardmallen. Det är alltid roligt om man frångår lite, eller helt enkelt skriver trovärdiga karaktärer. De flesta skådisarna, utom Brian Keith och Martin Landau, verkar tyvärr ganska oinspirerade. Det andra är att effekterna, för att vara från 1979, faktiskt är för kassa. Det fråntar en del av filmens i övrigt påkostade charm. En del effekter håller bra, men oftast har man haft svårt att få rymdscenerna att verka trovärda. Dessutom innehåller en av filmens största katastroffscener mest stockfootage från Roger Corman-producerade (och överlägsna) Avalanche. Men vågen som slår in över Hong Kong och delar av ett meteoritnedslag i New York är schyst, och det är trevligt att se WTC gå i miljoner bitar igen.

Men jag känner mig som tio år igen och drogs med i detta fåniga äventyr. Det är trots allt god, men oinspirerad, underhållning med Sean Connery i den fas där han var tvungen att tacka ja till alla roller. Ett måste för katastroffilmsfans.