lördag, oktober 11, 2008

Recension: The Midnight Meat Train (2008)


Nu har jag inte läst Clive Barkers ursprungliga novell, så jag kan inte riktigt jämföra filmen med den - vilket kanske bara är bra. The Midnight Meat Train är dock en riktigt bra och mörk skräckfilm som blivit beskylld för att ha "style over substance", men å andra sidan; vad kan man förvänta sig av regissören Ryuhei Kitamura?

Bradley Cooper spelar Leon Kauffman, en duktig fotograf som söker det stora breaket. Han får chansen att visa upp sina bilder för en känd gallerist, men hon är inte nöjd. Bilderna är inte tillräckligt starka. Leon beger sig ut i New York-natten för att försöka fånga de där magiska ögonblicken som galleristen kan tänkas ha.

Efter att ha fångat en vacker kvinna på bild som sedan försvunnit nere i tunnelbane-systemet så anar han att han är något på spåret, och vägarn korsas tyvärr med den enormt brutale mördaren Mahogany (Vinnie Jones) som varje natt rensar det sista natt-tåget på eventuella levande varelser. Han slår ihjäl dem med en stor fet hammare, rensar dem på naglar, ögon och tänder och...

Leon förstår givetvis inte från början att Mahogany är en galen mördare, men börjar följa mannen på dagarna och på nätterna, och börjar tro att det ligger en konspiration bakom det hela. Till slut så kan han bara inte släppa greppet, och dras djupare ner i ett brutalt helvete av blodstänkta tunnelbanevagnar...

Inte tycker jag den här filmen är tunn. Den är stilistisk som tusan och Kitamura går in för mordscenerna med ett nästan pornografiskt intresse i intressant sätt att slå ihjäl och skära människor. Hade den kommit på åttiotalet hade den blivit totalförbjuden och fälld. Eller nåt. Folk var idioter även då. Men det är mer ett brutalt drama om att inte kunna släppa något, än en typisk slasher. Ja, det är ingen slasher överhuvudtaget, men ni förstår vad jag menar. Karaktärerna är relativt välskrivna, men skådespelarna är det som gör dem. Vinnie Jones som Mahogany är fantastisk kuslig, och han påminner om ett djur av något slag. Går på instinkt och har noll känslor för de människor ha dödar. Vår hjälte Kauffman och hans flickvän (som spelas av Jessica Lange-lookaliken Leslie Bibb) är sympatiska och det går att identifera sig med dem. Roger Bart, som verkligen har valt en udda väg efter musikaler och komedier, råkar illa ut även i den här filmen, liksom i Hostel 2.

Nu har jag sett våldsammare filmer, men detta är nog bland det snyggaste och mest stilistiska jag sett. Allt är inte onscreen, men det mesta är. Ted Raimi står nog för den vansinnigaste bilden av en huvudkrossning jag sett och det är gott om blod, kroppsdelar och bara allmänt brutalitet. Inget för känsliga alltså, men fint för oss som gillar när det stänker blod.

Ryuhei Kitamura är en skön regissör som älskar yta, vilket man inte ska skämmas för. Men han brukar oftast få till karaktärer som man faktiskt vill se och följa, och det lyckas han även med här. Varför kan inte en film både ha yta och substans? Något som vissa recensenter uppenbarligen inte tror existerar.

Ännu en bra Clive Barker-film som blivit misshandlad av distributörerna (tidigare har vi Nightbreed och Lord of illusions) och jag förstår att Barker själv inte vill regissera längre. Men denna förtjänar en bättre biorelease än de 100 dollar-biograferna den till slut fick. Men köp den på DVD istället, så att det blir mer saftiga Barker-rullar åt massorna.