onsdag, oktober 01, 2008

Recension: Murder Rock (1984)


Det är dags att slå ner knytnäven en gång för alla och få folk att fatta att Murder Rock är en av Fulcis starkaste och snyggaste filmer under åttiotalet. Under en tid då amerikanska slasher och italienska giallos blev allt mer strömlinjeformade så slog Fulci ihop allt till en otroligt snygg och komplex thriller.

På en New York-baserade dansskola, tänk er Fame och liknande skolor, så tävlar ett gäng unga tjejer om att få slå igenom som professionella dansar i den hård showbiz-världen. Men någon vill de inte väl.

En natt så mördas en av tjejerna genom att mördaren först söver henne med kloroform och sedan sticker en lång nål in i hjärtat på henne. Långsamt och oblodigt. En kort tid av oro och sorg sker, men alla är inriktade på att klara av testet och bli den som får gå segrande ifrån denna utbildning.

Polisen Borges (en utmärkt Cosimo Cinieri) börjar nysta i saken och gräver upp allt fler märkliga omständigheter under den till synes prydliga fasaden. Men mördaren fortsätter att ta hål på konkurrensen och frågan är vem det är: den snuskgubbiga rektorn, den bittra danstränaren, den halte ljudteknikerna, den svartsjuke pojkvännen, någon annan av eleverna eller helt enkelt den man minst anar?

Visst, Murder Rock är en giallo by the numbers. Men storyn är trots allt ovanligt komplex, i alla fall för att vara en sådant sent bidrag till genren. Det presenteras flera troliga mördare, många ledtrådar och en kamera som registerar varenda rörelse som skådespelarna gör. Detta var Fulcis specialité, och liksom det gamla gardet så kunde han berätta mycket utan att låta dialogen berätta något. Genom smarta kameraåkningar och duktiga skådisar så skapar han även här ett gäng intressanta lager av intriger och mänsklig perversion.

Av någon anledning har Murder Rock fått ryktet om sig att vara en orgie i åttiotalskitch. Vilket naturligtvis inte stämmer. Inte mer än andra filmer från den tiden. Jag gissar själv att det mesta kommer från filmens ganska klumpiga förtexter, med breakdance-killar som visar sina konster på ett discogolv. Det känns lite hattigt klippt och Keith Emersons disco är för det mesta inte alls speciellt imponerande. Men i övrigt är det en ovanligt tillbakahållen thriller med otroligt snygga mord-scener (i stort sett blodlösa) och bibehållen spänning. Det finns en hel del materialet taget i New York och den grådaskiga vinterslaskiga stämningen gör mycket för filmen.

Sedan vill jag också påpeka att den starka rollsättningen gör det hela ännu bättre. Olga Karlatos gör sitt livs roll. Ray Lovelock är utmärkt som eventuell mördare. Al Cliver och Lucio Fulci själv gör gästroller. Claudio Cassinelli gör en av sina sista roller innan helikopterkrashen som tog hans liv under inspelningen av Sergio Martinos Hands Of Steel, och är mycket bra i en roll som känns annorlunda för att var honom.

En fantastisk liten film, kanske en bagatell i det stora hela, som är värd att återbesökas - speciellt på DVD där filmen ser rent ut sagt makalöst bra ut. Svag musik av Emerson och väldigt, väldigt blodfattiga mord kan säkert göra en del besvikna - men den är ett klart bevis för att Fulci verkligen var en mästare när det kommer till att berätta en historia på ett visuellt och intelligent sätt.